Don Juan

Det är inte frågan om någon filmad operaföreställning. Losey har flyttat ut dramat till verkligheten. Spelplatsen brukar anges som Sevilla med omnejd. Men här syns vi befinna oss i Venedig, bland palats, kanaler och gondoler.

Redan i begynnelsen av ouvertyren är människorna där. Med suggestiv verkan samlas de i en upphöjd ring kringen eldstad där män blåser glas. […]

Joseph Losey har ett artisteri som gör att han hela tiden står i kontakt med Mozart men samtidigt både överraskande och uttrycksfullt låter sitt medium tolka känslor och skeenden. I båtar på vasskantas sjö far emellanåt huvudpersoner. Ensam i en farkost står symboliskt Leporello efter Don Juans undergång i helveteseld.

Orden kan vara omöjliga att uppfatta i en operasalong. Här ligger en betydelsefull styrka hos filmen. Texten både hörs och ses. Olof Lundström har gjort en ofta fri och kvick översättning. [Åke Brandel i Aftonbladet 7/10 1980.]

Med hjälp av Mozartlibrettisten Da Pontes text gör han [Losey] en filmberättelse: ett snårigt hämnddrama om en förförare som till slut får sitt straff. Medagerande är som bekant de personer han förfördelat, och betjänten Leporello. Därtill Mozarts musik. Losey försöker smälta samman två slags tid: en linjär berättelsetid och en tid som väsentligen är vertikal, uppbygd av autonoma ’nummer’ — arior, duetter, sång i större ensambler. […]

Det är med Mozartoperan som med antika dramat. Det bestod av en följd deklamatoriska scener där skådespelarna, dolda bakom masker, gav uttryck åt evigt mänskliga reaktioner. Händelseförloppet förutsattes — låg utanför spelet: kata-strof betyder något som händer utanför eller efter versraderna.

Här är en orsak till att handlingen i klassiska operor och baletter ofta är så absurt komplicerad. De bysantinska förvecklingarna har bara en uppgift — de krävs för att få fram situationer och känslor, lämpade för ’nummer’. […]

Loseys film är alltså långt ifrån den Don Juan som för första gången uppfördes i Prag 1787. I själva verket är företaget ungefär detsamma som om man i bildmässigt agerande skulle omsätta en annan för wienklassicismen typisk musikform: stråkkvartetten. Första fiolen skulle då vandra omkring på sitt håll med cellisten på passande avstånd — kanske sittande i en gondol? — trakterande sitt instrument, o s v.

[Lars Bergquist ”under strecket” i SvD 15/2 1980.]