Kronika wypadków milosnych
Regi: Andrzej Wajda.
Manus: Tadeusz Konwicki, Andrzej Wajda efter Konwickis roman ”Kronika wypadków milosnych”.
Foto: Edward Klosinski.
Musik: Wojciech Kilar.
Arkitekt: Janusz Sosnowski, Barbara Nowak.
Klippning: Halina Prugar-Ketling.
Produktion: PRF ”Zespoly Filmowy”, Zespól Filmowy ”Perspektywa”, Polen 1985.
Skådespelare: Paulina Mlynarska (Alina), Piotr Wawrzynczak (Witek), Bernadetta Machala (Greta), Dariusz Dobkowski (Engel), Jaroslaw Gruda (Lowa), Tadeusz Lomnicki (pastor Baum), Tadeusz Konwicki (den okände mannen), Krystyna Zachwatowicz (Witeks mor), Joanna Szczepkowska (Cecylia), Gabriela Kownacka (Olimpia), Bohdana Majda (Cecylias & Olimpias mor), Adrianna Godlewska (Alinas mor), Leonard Pietraszak (Alinas far), Jerzy Klesyk (kusin Sylwek), Jerzy Block (Witeks morfar), Beata Pózniak (hembiträdet), Marian Opania (herr Kiezun), Andrzej Krasinski (ärkebiskopen).
Svensk premiär: 26/6 1987 Sandrew (Göteborg), Grand (Stockholm).
Längd: 120 minuter.
”Det finns blott ett land där en polack kan känna sig lycklig. Barndomslandet! Det förblir alltid oskuldsfullt och rent, som den första kärleken.” [A. M.]
Med detta citat inleds Andrzej Wajdas film En krönika om kärlek. Den A. M. som står för dessa rader är den polske nationalskalden Adam Mickiewicz, vars drömda barndomslandskap är samma Litauen kring staden Vilnius (pol. Wilna), där filmen tänks utspela sig. Såväl författaren bakom En krönika om kärlek, Tadeusz Konwicki, som en annan stor polsk exilförfattare Czeslaw Milosz (se romanen Issadalen) kommer från samma trakter. Alla har de från exilen i lysande prosa frambesvärjt detta barndomens för evigt förlorade landskap (Mickiewicz stora verk Pan Tadeusz har f ö nyligen kommit ut i nyöversättning). Vilnius återerövrades efter första världskriget och införlivades i den nyuppståndna polska nationalstaten. I samband med den tysk–ryska pakten 1939 och andra världskrigets utbrott införlivades Vilniusområdet åter med Litauen och är nu en del av sovjetrepubliken med samma namn. Den polska censuren förbjöd också att namnet skulle förekomma i filmen eftersom frågan om Polens förlorade östområden ännu är en känslig fråga.
Det är nödvändigt att känna till detta komplicerade förflutna för att förstå de känslor som uttrycks i filmen. Det förlovade och förlorade barndomslandet är verkligen inhöljt i ett längtans solgenomlysta sommardis. Ett stycke värld där det ännu råder relativ ro och harmoni. Men framtiden kastar redan sina skuggor. Det finns en stämning av oro och de ständigt synliga kavalleristyrkorna ger omedelbart associationer till Polens ständiga politiska tragik. Dessa stolta soldater till häst, detta minne av ett storslaget feodalt förflutet,var bland det första som massakrerades av andra världskrigets mekaniserade dödsmaskin. Kavalleriet går som en tragisk röd tråd genom Wajdas filmer. Kanske inte så underligt då Wajdas far var en av dessa stupade kavallerister.
Parallellt med den politiska utvecklingen, utvecklas Witeks och Alinas kärlek mot sin tragiska upplösning, en bild i det intima av det större skeendet. Filmen har en intrikat tidsstruktur. Då och då dyker en mystisk äldre man upp (spelad av Konwicki själv). Är det en spegling ur framtiden av Witek som vuxen eller är det en mer profetisk bild? Vi vet egentligen inte så noga. Vi ser ju Witek begå självmord tillsammans med sin stora och kanske tragiska kärlek Alina. Men detta skildras på ett närmast drömlikt sätt och kanske är det bara något som utspelas eller utspelats i berättaren/huvudpersonens fantasi. Ett utslag av den evigt närvarande polska ödestragedin av ständigt heroiska nederlag.
PQ