Nran gujn Tsvet granata
Regi och manus: Sergej Paradjanov.
Foto: S Sjachbazjan.
Musik: T Mansurjan.
Arkitekt: S Andranikjan.
Produktion: Armenfilm, Sovjet 1969.
Skådespelare: V Galstjan, S Tjiaureli, O Minasjan, G Gegetjkori.
Svensk premiär: 17/8 1984, Folkets Bio (Stockholm).
Längd: 73 minuter.
Sergej Paradjanov föddes 1924 i Tiblisi, Georgiens huvudstad, av armenska föräldrar. Efter att först ha studerat musik övergick han så småningom till filmen. Han utexaminerades 1951 från filminstitutet i Moskva och var därefter under en lång rad år bosatt och verksam i Ukraina. Så kom 1964 den film som gjorde hans namn internationellt känt, De blodröda hästarna, en folkloristisk skildring av Gutsulfolket i Ukrainas delar av Karpaterna. Den är baserad på en roman av 1800-talsförfattaren Kotsjubinski. På grund av sitt experimentella bildspråk nådde den ingen större publikframgång.
Efter några år års ofrivilligt uppehåll i filmandet stod så 1969 hans film Granatäpplets färg färdig, men filmen stoppades för visning av de sovjetiska myndigheterna. Två år senare klipptes filmen om av en annan regissör, Sergej Jutkievich, till en version som Paradjanov tog avstånd från. Den visades under en kort tid på ryska biografer men förbjöds sedan igen.
Filmen, som till det yttre handlar om den armeniske 1700-talspoeten Sayat Novas liv och verk, målar samtidigt upp en folkloristisk skildring av den armeniska kulturen. Granatäpplets färg handlar väldigt mycket om bilder, dels på grund av att den saknar dialog, men också för att scenerna är så medvetet utformade och fyllda med symboler — symboler som kan vara svåra att förstå för den oinvigde då de hänger tätt samman med den kristna armeniska kulturen.
Två år efter Granatäpplets färg påbörjade Paradjanov en film om Sofiakatedralens fresker i Kiev. Den tog upp sovjetstatens mer eller mindre medvetna förstörelse av dessa kulturhistoriska skatter. Filmen stoppades och det delvis färdiga materialet förstördes. Paradjanovs verksamhet stämplades som ”antisovjetisk propaganda”.
december 1973 arresterades Paradjanov anklagad för handel med ikoner och andra konstföremål, men också för homosexualitet. Han dömdes till fem års fängelse. Fyra år avtjänade han i läger. Paradjanov hävdade under rättegången att orsaken till interneringen stod att finna på annat håll. Hans Granatäpplets färg hade väckt förargat staten genom att den väckte starka nationella känslor hos armenierna — att sovjetmakten inte lyckats stävja armenierna kom ju till uttryck i våras då den stora armeniska befolkningen i sovjetrepubliken Azerbadjan strejkade och demonstrerade för att åter få tillhöra republiken Armenien.
Vid Cannes-festivalen 1976 startades en namninsamling för Paradjanovs sak och 1977 släpptes han efter internationella påtryckningar. Han var dock förbjuden att göra film ända tills 1985 då hans film Legenden om Surams fästning kom.
Enligt legenden skulle på 1200-talet den georgiske konungen Asmalaga bygga en ointaglig fästning, men varje gång man når till en viss fas faller murarna samman. En sierska tillfrågas. Man får svaret att om man murar in den skönaste och ståtligaste ynglingen i fästningen skall den hålla.
Liksom i Granatäpplets färg är kameran statisk och tolkningsmöjligheterna många bland Paradjanovs symboler. Hans film är en serie tavlor — drömlika, fascinerande men ibland en smula tröttande. Ointressant blir den dock aldrig för den som är intresserad av främmande kulturer.
[Den som vill läsa vidare om Paradjanov kan titta i tidskriften Chaplin nr 193, 199 och 206.]
MN