Identificazione di una donna
Regi: Michelangelo Antonioni.
Manus: Michelangelo Antonioni, Gérard Brach i samarbete med Tonino Guerra.
Foto: Carlo di Palma.
Klipp: Michelangelo Antonioni.
Musik: Peter Bauman, Edoardo Bennato, Claudio Dantes, Gualdi, Heghel, Steve Hillage, Mercenaries, Gianna Nannini, Orchestral Manoevres in the Dark, Tangerine Dream, Alexandre Scriabine, E H Grieg.
Produktion: Giorgio Nocella, Antonio Macri, Iter Film SPA, Gaumont, Italien 1982.
Skådespelare: Tomas Milian (Niccolò), Daniela Silverio (Mavi), Christine Boisson (Ida), Sandra Monteleoni (Mavis syster), Marcel Bozzuffi (Mario), Itaco Nardulli (Lucio), Veronica Lazar (Carla Farra), Enrico Fico (Nadia).
Svensk premiär:
Längd: 128 minuter.
En man möter en kvinna. De upplever en intensiv kärlekshistoria. Plötsligt och oförmodat försvinner kvinnan ur hans liv. Under sökandet efter henne möter han en ny kvinna. Denna nya relation får honom att gradvis tränga bort den första kvinnan ur sitt minne. [Stig Björkman, Chaplin nr 6-85]
Mannen är filmregissören Niccolò som när han möter den första kvinnan också söker en huvudperson till sin film. Det enda han ”vet” om denna film är att den ska handla om en kvinna. I filmen så blandas liv och fiktion/dikt samman för Niccolò.
Michelangelo Antonioni, italiensk regissör, född 1912. Började först som filmkritiker innan han kom till filmen som manusarbetare åt Roberto Rosselini. 1943 började han spela in en egen dokumentärfilm, Gente del Po, som han blev färdig med först 1947. Efter det gjorde han fler dokumentärer. 1950 kom den första spelfilmen En kärlekshistoria. Andra filmer han gjort är t ex Skriet, Äventyret, Natten, Feber och Den röda öknen. I många av sina tidiga filmer hade han Monica Vitti som sitt språkrör.
Mot 60-talets mitt lämnade han Italien och spelade in film i England och USA och gjorde även TV-filmer och dokumentärer. 1982 kom Identifikation av en kvinna som han alltså gjorde vid 70 års ålder. I filmen är det samma tema som så ofta i Antonionis filmer. Det är frågan om människors oförmåga att etablera normal kontakt med sin omgivning. Han vill analysera individens brist på artikulering.
[Källa: Bra Böckers Filmlexikon]
Antonioni kan ses som en betraktare. Han vill berätta om tillfällen som stannat kvar i minnet. Ögonblick som avslöjar de hemligaste spänningar. Det är alltså inte händelser han vill skildra utan ögonblick då ingenting direkt händer. För honom kommer filmen bara, av sig själv. Ord och bilder kan ge uppslag.
[Antonioni Quel bowling sur Tevere]
Det är ett privilegium att få sjunka in i Antonionis egenartade landskap. Han hör helt enkelt till det fåtal regissörer som inte kan jämföras med någon annan än sig själv.
[Maaret Koskinen i DN]