The Purple Rose of Cairo
Regi och manus: Woody Allen.
Foto: Gordon Willis.
Scenograf: Stuart Wurtzel.
Klippning: Susan Morse.
Musik: Dick Hyman. Musik i urval: ”Cheek to Cheek” av Irving Berlin framförs av Fred Astaire; ”I Love My Baby, My Baby Loves Me” av Bud Green, Harry Warren; ”Alabamy Bound” av Ray Henderson, B G De Sylva, Bud Green.
Smink: Fern Buchner.
Frisyrer: Romaine Green.
Stillbilder: Brian Hamill.
Producent: Robert Greenhut.
Produktion: Orion. A Jack Rollins and Charles H Joffe Production, USA 1985.
Skådespelare: Mia Farrow (Cecilia), Jeff Daniels (Tom Baxter/Gil Shepard), Danny Aiello (Monk), Dianne Wiest (Emma), Van Johnson (Larry), Zoe Caldwell (grevinnan), John Wood (Jason), Milo O’Shea (fader Donnelly), Deborah Rush (Rita), Irving Metzman (biografägaren), John Rothman (mr Hirschs advokat), Stephanie Farrow (Cecilias syster), Alexander H Cohen (Raoul Hirsch), Camille Saviola (Olga), Karen Akers (Kitty Haynes), Michael Tucker (Gils agent), Annie Joe Edwards (Delilah), Peter McRobbie (kommunisten), Juliana Donald (dörrvakten), Edward Herrmann (Henry), David Kieserman (kökschefen), Eugene Anthony (Arturo), Ebb Miller (kapellmästaren).
Svensk premiär: Victoria (Göteborg), Metroplo (Malmö), Röda Kvarn (Stockholm).
Längd: 82 minuter.
Vi befinner oss i depressionens USA. Den hunsade och misslyckade Cecilia arbetar som servitris på en sylta någonstans i New Jersey. För att komma bort från den trista vardagen går hon på bio. Det finns bara en biograf i grannskapet, och Cecilia får gå på samma film, om och om igen.
Plötsligt händer det: Baxter, hjälten i filmen avbryter sig mitt i en replik, promenerar ner från duken, stövlar fram till Cecilia och börjar prata med henne. Sedan ger de sig av tillsammans, och lämnar kvar hans upprörda motspelare och den inte mindre upprörda publiken. Höjdarna i filmbolaget blir förfärade, när de får reda på vad som har hänt. De har släppt åtskilliga kopior av filmen, och vad ska de ta sig till om flera Baxters ger sig av?
Baxter själv får också problem: Han vet ingenting om den riktiga (?) världen. Hur avslutar man till exempel en kyss, när den inte bleknar bort av sig själv.
”Jag är alltid sprängfylld av entusiasm och säkerhet när jag börjar inspelningen av en ny film. Jag är fullt övertygad om att filmen jag skall göra kommer att bli ett mästerverk. Den tron har jag ända fram till dess inspelningen är slut och jag börjar titta på vad jag fått ihop. Då kommer tanken: Herre Gud — vad har jag gjort? Jag måste vara galen om jag tror att det här kommer att tilltala en stor biopublik.” Så sade Woody Allen på tal om sig själv och Kairos röda ros. Han hade inte behövt oroa sig. Filmen är ett mästerverk; en fascinerande historia om film kontra verklighet. Dessutom har Allen (och de utmärkta skådespelarna) lyckats perfekt med att imitera tonen i 1930-talets Hollywoodkomedier.
Kairos röda ros är en rolig, tänkvärd och sevärd film. Sålunda kan Woody Allen knappast vara så galen som han misstänker.
IS