Il Gattopardo
Regi: Luchino Visconti.
Manus: Suso Cecchi d’Amico, Pasquale Festa Campanile, Enrico Medioli, Massimo Franciosa, Luchino Visconti efter en roman av Giuseppe Tomasi di Lampedusa.
Foto: Giuseppe Rotunno.
Klipp: Mario Serandrei.
Dekor: Mario Garbuglia.
Kostym: Piero Tosi.
Ljud: Mario Messina.
Musik: Nino Rota och en opublicerad vals av Giuseppe Verdi.
Produktion: Goffredo Lombardo, Titanus/SNPC/SGC, Italien 1963.
Skådespelare: Burt Lancaster (Don Fabrizio, prins av Salina), Alain Delon (Tancredi), Claudia Cardinale (Angelica Sedara), Paolo Stoppa (Don Calogero Sedara), Rina Morelli (prinsessan Maria Stella), Serge Reggiani (Don Ciccio Tumeo), Romolo Valli (fader Pirrone), Leslie French (Chevalley), Ivo Garrani (överste Pallavicino), Mario Girotti (greve Cavriaghi), Pierre Clementi (Francesco Paolo), Lucilla Morlacchi (Concetta), Giuliano Gemma (garibaldinergeneralen), Ida Galli (Carolina), Ottavia Piccolo (Caterina), Carlo Valenzano (Paolo), Lola Braccini (Donna Margherita), Howard N Rubien (Don Diego).
Svensk premiär:
Längd: 205 minuter.
Den andra november 1906 föddes i Milano Luchino Visconti. Hans fader var Giuseppe, hertig av Modrone, tillhörig en av de äldsta aristokratiska familjerna i Italien. Hans mor, Carla Erba, kom också från en mäktig familj, ägare till ett stort farmacevtiskt företag. Efter en misslyckad skolgång sänds han på militärakademi där han får en passion för hästar.
Med denna bakgrund är det ju inte mer än naturligt att Luchino Visconti blir marxist, att han jobbar som assistent åt Jean Renoir vid inspelningen av Une partie de campagne, att han själv blir regissör och gör filmer som Ossesione (Köttets lust, hans debut 1942, efter James M Cains roman The Postman Always Rings Twice), La Terra Trema (Jorden skälver, 1948), Senso (Sinnenas rus,1954) och mästerverket Rocco E I Suoi Fratelli (Rocco och hans bröder, 1960 där Alain Delon m fl gestaltar det ”italienska undret”, den skenande industriella utvecklingen i norra Italien och Milano i synnerhet som tog som näring de fattiga arbetare som emigrerade från Syditalien).
Nästa storfilm blev Leoparden *(1964), stilistiskt skild från det mesta han gjort tidigare men också något av en introduktion till den ”tyska trilogin” som kom till i skiftet mellan 60- och 70-tal; *La Caduta Degli Dei (även kallad Götterdämmerung, sv titel De fördömda, 1967), Morte A Venezia (Döden i Venedig, 1971) och Ludwig (1973).
Leoparden utspelas på Sicilien under den tid då Garibaldi är verksam och Italien enas. Den bärande gestalten är prins Fabrizio Salina (Burt Lancaster) som inser att han och hans epok alltmer börjar bli ett passerat kapitel i historien. Hans enda val tycks vara att gå under i tyst värdighet.
Visconti gör en mäktig och överväldigande skildring av denna moribunda samhällsordning. Nära en tredjedel av filmen upptas av den gigantiska bal där prinsen överlämnar sin son att giftas med den nyrike borgmästarens dotter, en bal iscensatt med oerhörd precision och överdåd. En hel del äkta siciliansk adel lär finnas med som statister bland balgästerna.
Filmen bygger på en roman av Giuseppe Tomasi di Lampedusa. Ryktet förtäljer att han under hela sitt liv gick omkring och pratade om den fantastiska bok han skulle skriva, men först när han kände döden nalkas satte han penna till papper och skrev under sina sista hektiska månader boken Leoparden, som efter hans död blev en enorm internationell bestseller. Det är ett känt fenomen att författare ofta åstadkommer sina bästa verk i kamp mot en deadline, även om den inte alltid är så definitiv som här.
NB