Im Laufe der Zeit
Regi och manus: Wim Wenders.
Foto: Robbie Müller, Martin Schäfer.
Klipp: Peter Przygoda.
Musik: Axel Linstädt, Improvised Sound Ltd, sånger ”Im Laufe der Zeit” av Axel och Bernd Linstädt, ”The More I See You” av Harry Warren, ”Just Like Eddy” av Geoffrey Goddard, ”King of the Road” av Roger Miller, ”So Long” av Chrispian St Peters.
Produktion: Wim Wenders Produktion, Västtyskland 1976.
Skådespelare: Rüdiger Vogler (Bruno Winter), Hanns Zischler (Robert Lander), Lisa Kreuzer (biografkassörskan), Rudolf Schündler (Roberts far), Marquand Böhm (mannen som förlorat sin hustru), Dieter Traier (garageägaren), Freanziska Stömmer (biografägarinna), Patrick Kreuzer (den lille pojken).
Svensk premiär: 28/3 1985, Bian (Malmö).
Längd: 176 minuter.
Bruno Winter åker omkring på den tyska landsbygden och reparerar filmprojektorer på nedläggningshotade biografer. Han stöter ihop med forskaren och barnläkaren Robert Lander som är på flykt från ett misslyckat äktenskap. Tillsammans undersöker de varandra, och sig själva, sina minnen och vänskapens möjligheter medan de färdas genom Tyskland.
En av Wim Wenders stora inspirationskällor har varit den amerikanska filmen, det märks i hans filmer och det är inget han själv förnekar. Wenders beundrar även den store japanske regissören Ozu, men det märks inte så mycket i hans filmer. Det är i det konfliktfyllda förhållandet mellan den amerikanska filmen och Wenders egen europeiska, eller kanske främst tyska, bakgrund som spänningen i hans filmer uppstår. (”Amerikanarna har ockuperat vårt undermedvetna” är en replik i slutet av filmen som av viss kritiker uppfattats alltför bokstavligt och enkelt, Wenders förhållande till sina ideal är betydligt mer komplicerat.) En av Wenders förebilder är John Ford; Winters buss som rör sig genom det tyska landskapet har en tydlig förebild i Fords Diligens som rullar genom Monument Valley. En annan beundrad mästare är Nicholas Ray. När Bruno söker upp sitt gamla hem och plockar fram burken med serietidningar är det en tydlig referens till Rays Rodeo (The Lusty Men, 1952) där Robert Mitchum gör i det närmaste samma sak. Wenders klipper in den scenen i sin hyllning till Ray i filmen Nick’s film (1980) för att tydligt visa sitt beroende. Även Fritz Lang hyllas, i de inledande scenerna talar en åldrad biografmaskinist om bland annat Langs stumfilm Niebelungen (1924) och hur han fortfarande minns detta mästerverk.
Men alla dessa referenser får naturligtvis inte bli självändamål, det viktiga är ändå hur de vävs in i Wenders egen berättelse som delar av ett större mönster där vänskapen, kärleken, kommunikationen och konsten är några av de viktiga delarna. Filmen är också en hyllning till de som gör konsten möjlig, i detta fall biografägare på den tyska landsbygden, oftast kvinnor. En av dem säger att det trots allt är bättre att lägga ner biografen än att bara visa sex och våld.
Med tidens gång är en sammanfattning och en slutpunkt i en av Wenders perioder. Han kom så småningom till USA men konfrontationen med den brutala produktionsverkligheten föll inte så väl ut och han tycks ha förlorat en del av tron på de filmer som tidigare varit en viktig inspirationskälla.
HE