Regi och manus: Vilgot Sjöman. Foto: Peter Wester samt Andreas Bellis (B-foto). Stillbilder: Kenneth Skogsberg, Walter Hirsch. Ljud: Tage Sjöborg samt Christer Östberg, Thomas Holewa (B-ljud). Musik: Bengt Ernryd. Klippning: Wic’ Kjellin. Produktionsledare: Lena Malmsjö. Inspelningsledare: Raymond Lundberg. Inspicient: Bengt Palmers. Kontinuitet: Marianne Johnsson. Produktionschef: Göran Lindgren. Produktion: Sandrews, Sverige 1967. Skådespelare: Lena Nyman (Lena), Börje Ahlstedt (Börje), Peter Lindgren (Rune, Lenas pappa), Chris Wahlström (Runes kvinna), Marie Göranzon (Marie, Börjes fru), Magnus Nilsson (Magnus), Ulla Lyttkens (Ulla), Holger Löwenadler (kungen), Börje Ahlstedt (kronprins Carl Gustaf), Bertil Norström (Evert Svensson), Anders Ek (övningsledare i icke-våldsförsvar), Öllegård Wellton (tolk), Bo Holmström (reporter), Sven Wollter (kapten), Maria Scherer (teaterelev), Lars Hansson (slottsvakt), Robert Carleson (en antikärnvapendemonstrant), Dora Carlsten (damen i hissen), Vilgot Sjöman (Vilgot Sjöman) samt Martin Luther King, Jevgenij Jevtusjenko, Olof Palme, Lisbet Palme. Svensk premiär: 9/10 1967, Cinema, Maxim, Victoria (Stockholm). Längd: 121 minuter.
Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken — gul tillhör onekligen de svenska filmer som väckt störst uppseende när den kom för nu drygt två decennier sedan. En period i svensk film som för övrigt karaktäriserades av åtskilligt mer debatt och experimentlusta än dagens anemiska svenska filmklimat, där svensk film vacklar mellan kalkonens Schylla och den välpolerade ”Anna Asp-filmens” Charybdis.
Det fanns åtskilligt att grabba tag i när det gällde Sjömans film. Formmässigt liknande den ingenting som tidigare visats. Här blandades en ganska tunn halvt fiktiv intrigtråd med reportage ur verkligheten. Resenärer från Spanien utsattes för näsvisa frågor. Olof Palmes medverkan i en intervju väckte viss politisk bestörtning. Detta berodde även på att filmen innehöll en del för tiden uppseendeväckande sexinslag (i dag är dessa mycket harmlösa och troskyldiga).
Det är möjligt att filmens mest väsentliga dimension kom ur sikte till följd av den intensiva palaver som bl a sexinslagen uppväckte. I grunden kan Sjömans film ses som en upptäcktsresa genom det i dag så populära begreppet ”svenskheten”. Redan för några år sedan skrev jag om detta inslag i Sjömans film och jag tar mig friheten att här citera något av det jag formulerade då innan termen ”svenskhet” blev en formlig landsplåga bland kulturvetare, etnologer etc:
”Kort sammanfattar Sjöman här allt som kan omfattas av svenskt etos vid hornen […] att ’fånga det som luktar Sverige’ enligt hans egen formulering. I hans målsättning ingick att avslöja den svenska oskulden och genom provokation åstadkomma en form av befrielse, att sticka hål i en situation som enligt honom själv innehåller så mycket aningslöshet. […] Redan här finner man kanske det första grundskottet mot den myt om ’Sweden, the middle way’ som inledningsvis berörts. För en amerikansk publik blev, enligt Birgitta Steene i Expressen, konfrontationen av ett slags dold slum bakom välfärdsstaten en större chock än sexscener och politiska provokationer.”
[ur Jakten efter den försvunna svenskheten, Filmhäftet 53(1986)]
PQ