Regi: Sergio Leone. Manus: Leonardo Benvenuti, Piero De Bernardi, Enrico Medioli, Franco Arealli, Franco Ferrini, Sergio Leone efter romanen ”The Hoods” av Harry Grey. Foto: Torino Delli Colli. Klipp: Nino Baragli. Arkitekt: Carlo Simi, James Singelis. Kläder: Gabriella Pescucci. Musik: Ennio Morricone. Produktion: Arnon Milchan, Gurena AG för The LAdd Company, USA 1983. Skådespelare: Robert De Niro (Noodles), James Woods (Max), Elizabeth McGovern (Deborah), Treat Williams (Jimmy O’Donnell), Tuesday Weld (Carol), Burt Young (Joe), Joe Presci (Frankie), Danny Aiello (polischef Aiello), William Forsythe (Cockeye), James Hayden (Patsy), Darianne Fleugel (Eve), Larry Rapp (Fat Moe), Dutch Miller (Van Linden), Robert Harper (Sharkey), James Russo (Bugsy), Richard Bright (Chicken Joe), Gerard Murphy (Crowning), Amy Ryder (Peggy), Ray Dittrich (Trigger), Frank Gio (Beefy), Angelo Florio (Willie the Ape), Scott Tiler (Noodles som ung), Rusty Jacobs (Max som ung), Brian Bloom (Patsy som ung), Adrian Curran (Cockeye som ung), Mike Monetti (Fat Moe som ung), Julie Cohen (Peggy som ung), Noah Moazezi (Domenie). Svensk premiär: 17/8 1984 Rigoletto 1, Rival (Stockholm). Längd: 230 minuter.
”Den första kärleken för många européer i min generation, liksom alla första kärlekar kan ha blivit förnekad, reviderad, sedd i en ny dimension, men aldrig blivit glömd, är kärleken till det Amerika som givits till oss från Hollywood. Jag menar de episka västernfilmerna, de heroiska slagen, musikalerna, jazzen och naturligtvis alla modiga och tragiska gangsteröden. Allt det här var händelser som sedan påverkade vårt sätt att tänka och agera.” [Sergio Leone]
Once upon a time in America är en berättelse, eller saga som Leone själv säger, om några judiska pojkars uppväxt i ett slumkvarter, hur de kommer in på brottets bana och etablerar sig inom den organiserade brottsligheten. Men filmen handlar också om vänskapen och kärleken, och hur dessa sviks och förnedras. Det hela berättas genom en sinnrik blandning av olika tidsplan där bitarna faller på plats först på slutet. Leone är ingen insmickrande människoskildrare, typisk för hans människosyn är sekvensen där Noodles och Deborah först har ett romantiskt kärleksmöte på ett lyxhotell, med ljuv musik, och där han sedan under den efterföljande bilfärden brutalt våldtar henne i en utdragen scen. Men trots allt svek och allt förräderi finns det rena, oförstörbara minnet kvar, Noodles som tjuvtittar på flickan som dansar i den ljusa lagerlokalen.
Robert De Niro gör en av sina bästa roller som Noodles, hans totala och mycket omtalade identifikation med sina rollfigurer fungerar här under Leones strama ledning på ett mycket tillfredställande sätt och har inga inslag av självparodi och ytlig teknikuppvisning som flera av hans senare roller haft.
En intressant parentes kan vara att notera att Thommy Berggren ett tag var påtänkt för den roll som James Woods spelar i filmen (enligt artikel i Expressen 2/1 1982). Att han inte fick rollen får nog betecknas som lyckat.
HE