Regi: Alfred Hitchcock. Manus: Robert E Sherwood, Joan Harrison efter romanen ”Rebecca” av Daphne du Maurier i adaption av Philip MacDonald, Michael Hogan. Foto: George Barnes. Arkitekt: Lyle Wheeler. Klipp: Hal C Kern. Musik: Franz Waxman. Producent: David O Selznick, USA 1940. Skådespelare: Joan Fontaine (den andra Mrs de Winter), Laurence Olivier (Max de Winter), Judith Anderson (Mrs Danvers), George Sanders (Jack Favell), Nigel Bruce (major Giles Lacey), Gladys Cooper (Mrs Lacey), C Aubrey Smith (överste Julyan), Florence Bates (Mrs van Hopper), Leo G Carroll (doktor Baker), Reginald Denny (Frank Crawley), Philip Winter (Robert), Edward Fielding (Frith), Melville Cooper (rättsläkaren), Forrester Harvey, Lumsden Hare, Leonard Carey, Edith Sharpe. Svensk premiär: Längd: 130 minuter.
Den unga oskuldsfulla flickan gifter sig med en stilig mystisk lord och de bosätter sig på hans magnifika gods Manderley. Men där väntar ingen lycka för flickan. Hon konfronteras med minnet av makens tidigare hustru som omkommit under mystiska omständigheter. På godset finns också hushållerskan Mrs Danvers som är trogen Rebeccas minne och som efterhand terroriserar sin nya matmor.
Rebecca (1940) var Hitchcocks första film i USA. Han hade även före andra världskriget fått internationellt genombrott med en serie spännande och intelligent utformade spion- och agenthistorier. Väl i USA fick han i uppdrag av producenten David O Selznick att göra film av romanen Rebecca. Bearbetningen är mycket trogen mot boken och är egentligen inte en traditionell Hitchcockfilm. Det är ej fråga om en thriller utan mer en psykologisk berättelse. Att man så noga följde romanen berodde på att Selznick just hade gjort Borta med vinden och enligt hans teori blev folk ursinniga om man gjorde ändringar.
Hitchcock ser själv filmen som mycket brittisk då historien, miljön och skådespelarna är engelska. Men visst fanns det ett amerikanskt inflytande, främst via dramatikern Robert Sherwood som gjorde scenariot på ett öppnare sätt än man skulle ha gjort i England. Och naturligtvis hade Selznick inflytande över det hela. Filmen fick Oscar 1940 som bästa film och för bästa foto.
Hitchcock producerade under kriget filmer som var ”slag-kraftiga och underhållande antityska propagandaarbeten”. Han gjorde också bland annat experimentfilmen Repet (visad på Filmstudion hösten 1987) som är unik då han försöker ge intryck av en enda fortlöpande kamerarörelse. Kring 50-talet fick han mer negativ kritik men han behöll en trogen publik. Med franska nya vågen (kring 60-talet) och deras intresse för auteurteorin (dvs att regissören präglar hela verket vad beträffar manus, regi och klipp) plockades Hitchcock fram igen och sattes på toppen. 50- och 60-talen ägnade han även mycken tid åt TV.
Under sin karriär utvecklade han den psykologiska thrillern. Han arbetade med ”klippeffekter” och var motståndare till allt för mycket dialog. ”Too many films are photos of people talking. Movies are ment to move and pieces of film should stick together to create ideas and emotions like words in a sentence.”
CW