Regi: Arne Mattsson. Manus: Folke Mellwig, Lars Widding. Foto: Hilding Bladh, Bertil Wictorsson (operatör). Ljud: Lars Lalin. Musik: Torbjörn Lundquist. Arkitekt: Bibi Lindström. Kläder: Mago [Max Goldstein]. Klippning: Lennart Wallén. Inspelningsledare: David Norberg. Kontinuitet: Marianne Axelsson. Ridlärare: Sigvard Törnqvist. Produktionschef: Rune Waldekranz. Produktion: Sandrews, Sverige 1959. Skådespelare: Annalisa Ericson (Kajsa Hillman), Nils Hallberg (Freddy Sjöström), Gunnel Broström (Elly Weinerstam), Bengt Brunskog (Douglas Weinerstam), Björn Bjelfvenstam (Henrik Löwe), Mona Malm (Kerstin Renman), Gio Petré (Git Malmström), Erik Hell (Kurt Forsberg), Lauritz Falk (Axel Weber), Olof Huddén (Rutger von Schöffer, ”blå ryttaren”), Lennart Lindberg (löjtnant Nelson), Kotti Chave (kommissarie Öhrgren), Lena Granhagen (Sonja Svensson), Karl-Arne Holmsten (John Hillman), Tommy Nilsson (fänrik Andersson), Olle Grönstedt (veterinär), Ellika Malm (hans fru), Inger Liljefors (Eva), Karl-Erik Flens (Jonsson), Bengt Gillberg (Palm), Curt Löwberg (Parat), John Melin (Åberg), Solveig Ternström (hembiträde), Erik Strandell (obducenten), Björn Gustafsson (konstapel Boman), Eva-Britt Johnsson, Gunilla Nachmansson, Brita Ponsbach, Pia Rydwall (blå stjärnor), Bellan Roos (servitris), Hanny Schedin (kokerska), Sigvard Törnqvist (ryttmästare), Birger Åsander (taxichaufför), Gerd Hystad (flygvärdinna). Svensk premiär: 16/10 1959, Astoria (Stockholm). Längd: 110 minuter.
Ryttare i blått är den tredje fristående filmen i serien om det populära deckarparet Hillman, deras vimsige betjänt Freddy och anhang. I denna film är vi förflyttade till Strömsholms slott och den berömda ridskolan. Det har framförts som en anmärkning mot Hillmanfilmerna att man så gärna uppehåller sig i aristokratisk eller överklassmiljö, vilket sägs förstärka filmernas konservativa samhällssyn. Detta må vara en riktig anmärkning men detta tillhör på samma gång deckarfilmens konventioner och generiska stamträd (det finns givetvis undantag från denna regel).
Samtidigt blir anmärkningen ganska poänglös av två orsaker. Populärfilmen tenderar överhuvudtaget att uttrycka centrummajoritetens världssyn och värderingar (på samma gång som populärfilmen kittlar oss genom att uppvisa hot och upplösningstendenser mot denna förment stabila ordning). För det andra är detta ingen film som är gjord med gravallvar — trots att den innehåller sin beskärda del av rysningar och hemskheter. De suggestiva scenerna i skogsmörkret och den ganska rafflande slutuppgörelsen står sig ganska bra än i dag. Men det är framförallt en skådespelarnas film. Hillmanserien skulle inte vara vad den är utan t ex kontrasten mellan den nästan parodiskt gravallvarlige Karl-Arne Holmsten och gycklaren Nils Hallberg, ett närmast förbisett exempel på i grunden effektiv parkomik. Som fenomen har de djupa rötter i både film och litteratur.
Filmen föll dock inte kritikerkåren i smaken utan omdömena var i regel ganska bistra. Inte fick man skämta om så allvarliga ting. Dagens Nyheters recensent, bokförläggaren Carl Björkman, uppskattade inte ironin utan blev mäkta vred över skildringen av officerare och militärliv i filmen: ”Var i herrans namn har man trummat ihop dessa Strixfänrikar i gala, ett vettlöst givaktande med idelig uppryckning, ställningsteg och honnör? En socitetstillvaro som — får var skattebetalare hoppas — saknar varje resonans i verkligheten. Den som redan inbillat sig att kavalleriet överhuvudtaget är något av ett beridet spöke i kärnvapnens tidevarv blir här ytterligare bestyrkt i sina misstankar.”
PQ