Tre Fratelli
Regi: Francesco Rosi.
Manus: Francesco Rosi, Tonino Guerra efter en novell av A Platonov.
Foto: Pasquale De Santis
Klipp: Ruggero Mastroianni.
Musik: Piero Piccioni.
Ljud: Mario Bramonti.
Arkitekt: Andrea Crisanti.
Kläder: Gabriella Pescucci.
Produktion: Giorgio Nocella, Antonio Macri, Iter Film, Gaumont, Italien 1980.
Skådespelare: Philippe Noiret (Philippe), Michele Placido (Nicola), Vittorio Mezzogiorno (Rocco), Charles Vanel (Donato), Andrea Ferreol (Raffaeles hustru), Maddalena Crippa (Giovanna), Sara Tafuri (Rosaria), Marta Zoffoli (Marta), Simonetta Stefanelli (unge Donatos hustru), Tino Schiprinzi (Raffaeles vän), Pietro Biondi (domare), Ferdinando Greco (domare), Cosimo Milone (Raffaeles son), Gina Pontrelli (brödernas gammelmor), Girolami Marzano (Nicolas vän), Accursio DiLeo (vän 1 i baren), Luigi Infantino (vän 2 i baren), Maria Antonia Caporto (postexpeditören), Ferdinando Murolo, Francesco Capotorto, Cristofaro Chiapparino.
Svensk premiär: 15/4 1983, Lilla Kvarn (Stockholm).
Längd: 111 minuter.
Tre bröder är till det yttre en berättelse om en gammal kvinnas begravning, dit hennes tre söner kommit för att ta farväl. Kanske inte bara av henne utan av en gammal bondekultur som är på väg att försvinna. Ur detta möte bröderna sinsemellan får Rosi tillfälle att återvända till sina favoritteman. Den gamla bondekulturen är ett. Den må vara efterbliven, tycks han mena, men den erbjuder också en gemenskap som försvunnit i det moderna samhället. Dels handlar filmen också om mer tidsbundna teman som terrorismen. En av sönerna är domare och denne lever ständigt under marddrömmen att bli mördad (ett tema som Rosi behandlat mer fullständigt i Utsökta lik).
Rosi vore inte den arvtagare till neorealismen han är om han inte förde in en dimension av hopp, en utopisk dröm om ett bättre och mer rättvist samhälle. Kanske förkroppsligas detta tydligast i sonen Rocco, som arbetar på en institution för problemungdom. Här för Rosi in en drömsekvens som avviker från filmens realism i övrigt. Många kritiker har ställt sig frågande till detta stilbrott men det är kanske inte så orimligt i sitt sammanhang. De Sicas bästa film, Miraklet i Milano, hade ju något av denna fantastiska dimension. Lite av hoppet finns också uttryckt i det ömsint skildrade förhållandet mellan brödernas gamle far och det unga barnbarnet. Hon är trots allt vårt hopp för framtiden, kanske med hjälp av den kraft hon finner i kontakten med rötterna i det gamla samhället av gemenskap, som farfadern representerar.
PQ [i Filmstudions program våren 1985]