Veronika Voss längtan

Bilden av Rainer Werner Fassbinder man får genom massmedierna är synnerligen svårtolkad, särskilt om man i massmedierna räknar in hans egna filmer. En scharlatan, ett självförbrännande geni, en flödande skaparautomat, bisexuell, provocerande, chockerande, gripande, oerhört ytlig, oerhört djup? Hans egen bild är minst lika svårtolkad som alla de andra bilder han givit publiken att se.

Kanske är det bara ett villospår, kanske leder det traditionella journalistiska greppet att rota i biografin, att finna Rosebuds fördolda mening, bara till nya olösbara gåtor? Kanske står hans liv tydligare att finna i hans verk, i alla dessa hektiskt ihopkomna filmer som pendlar från det plågsamt usla till det plågsamt mästerliga?

Veronika Voss längtan, hans näst sista film, rymmer i sig något av denna problematik. I Ufa-melodramens svartvita lyster berättas om den utslitna, morfinberoende, bortglömda filmstjärnan, en Münchens Norma Desmond. En sportjournalist råkar träffa henne, minns vem hon en gång var och börjar ta reda på mer och mer om hennes nuvarande liv i förnedring.

I denna studie av bild och verklighet bakom bilden, av hur den falnande stjärnbilden på den vita duken också släcker glöden i livet bakom bilden, hur den publika glömskan även kväver den tynande lågan i människan bakom bilden, ger Fassbinder också en bild av ett större skeende. Genom att tränga in i ett individuellt lidande med filmens rakbladsvassa dissektionskniv blottlägger han också en epok — efterkrigstidens Tyskland, den ruttnande verkligheten bakom drömmarna om det tusenåriga riket, alla dessa bilder som måste förträngas, men som ändå aldrig kan eller får glömmas.

Kanske ligger också hemligheten med Fassbinders liv i spänningsfältet mellan den publike självutlämnaren och den privata smärtan?

NB