Vit vålnad

Fruktan för de levande döda tillhör den mänskliga kulturens äldsta och djupaste motiv för folklore, sägner och konstnärlig fiktion. Det mest konkreta uttrycket har varit vampyrmyten, som alltsedan romantikens dagar fått sin frekventa exploatering först i populärromanens form och sedan inom filmen. Den gängse freudianska tolkningen vill i detta motiv se hur ”urfadern”, ledaren för det ursprungliga hjordsamhället återuppstår som en projektion av skuld efter att en gång ha dödats av sina underlydande. Något som var förutsättningen för det organiserade mänskliga samhällets uppkomst. Det andra stora skottet på samma mytträd är zombiemotivet, vilket varit populärt inom filmen inte minst de senare decennierna. Åtskilligt av den moderna zombiefilmen av framför allt italienskt ursprung har fått klä skott i den pågående kampanjen mot det s k videovåldet.

Orsaken är inte svår att finna. I botten ligger påminnelsen om det ovan nämnda mänskliga ur-brottet, fadermordet och barbariet som finns i mänsklighetens kollektiva undermedvetna. Vit vålnad i regi av den nästan okände Victor Halperin lär väl inte väcka så upprörda känslor som de nutida efterföljarna. Därtill är den alltför städad och präglad av dåtida konventioner. Den är emellertid bra berättad med utnyttjande av relativt rörlig kamera och den står sig utmärkt som en minor classic inom 30-talets klassiska skräckfilm.

Ofta har skräckfilmens uppblomstring under 30-talet satts i samband med de oroliga tiderna och det ligger naturligtvis en del i detta. Zombien representerar liksom vampyren genom sin förankring i det primitivt förflutna (zombieflocken som leds av sin absolute härskare är en avbild av hjordsamhället) ett hot mot det nutida, borgerliga samhällsordningen där kärnfamiljen och reproduktionen av denna bildar centrum. Dessutom symboliserar vampyren etc de dunkla naturkrafter av ohöljd sexualitet och aggression som måste tämjas, sublimeras för att bevara samhället.

Vampyrens liksom zombiens attacker riktar sig följdriktigt alltid mot själva förutsättningen för samhällets fortlevnad, den unga kvinnan i reproduktiv ålder, som får sina livskrafter utsugna på ett påtagligt sätt. Denna del av skräckfilmen spelar med andra ord högst påtagligt på oron för det organiserade människolivets nedgång och fall. Den klassiska lösningen i filmerna har varit reorganisering och utplånandet av det onda. Detta har i dagens skräckfilm mer förskjutits mot mer öppna slut där frågan om civilisationens fortlevnad försetts med frågetecken.

PQ