Dr Mabuses testamente

På Weimarrepublikens söndervittrade tiljor gjorde Fritz Lang en uppföljare till sin tidigare stora kriminalsuccé Dr Mabuse, der Spieler, en lång och magnifik studie över Berlins undre värld vid mitten av 20-talet. När Doktor Mabuses testamente börjar sitter Mabuse inspärrad på ett hospital. Men hans kriminella imperium fortlever bl a med hjälp av föreståndaren Dr Baums förmedling. Denne tycks vara hypnotiserad av Mabuses onda genius och för vidare order om mord, terror, våldsdåd. Allt för att behärska världen genom att injaga fruktan i den.

Man kan se allt detta som bilden av Tyskland i början av 1930-talet som ett stort dårhus på väg mot katastrofen. Det finns slående uttryck för en allmän klaustrofobi i filmen. Vi har de hotfullt mullrande pressarna i tryckeriet i filmens inledning, den mörka storstaden med sina mystiska lägenheter med gåtfulla bebyggare samt när ingenjören Kent och hans fästmö stängs in i rummet med järndörren för att dö en kvalfull död. Eller se på den f d polisen som blivit falskmyntare och nu galen av skräck sitter vid telefonen och försöker nå kontakt. Lang visar här att han var en mästare på att fånga känslor av karaktären det ”metafysiskt onda”.

Frågan är bara hur detta skall tolkas. Man skall nog inte utan vidare se filmen som en skildring av ”nazismens ondska”, vilket många senare uttolkare gjort, bl a med stöd av Lang själv, som i många intervjuer byggt upp en mytvärld kring vad som hände honom vid nazismens genombrott. Det är sant att filmen totalförbjöds i Tyskland i slutet av mars 1933 (detta tycks t o m ha gjorts två gånger eftersom filmen enligt uppgifter i svensk press uppenbarligen klipptes ner efter första förbudet). Men filmen tilläts för export och den hade kort därefter sin tyskspråkiga premiär i Österrike. Uppsalabon Paul Patera, som besåg filmen när den visades i Wien 1933 hävdar klart (UNT 13/9 1977) att filmen där aldrig uppfattades som ”politisk”, än mindre som ”antinazistisk”.

Det är också tvivelaktigt att Lang skulle haft nazismen i tankarna när han gjorde filmen (hans hustru och medförfattare Thea von Harbou var f ö själv organiserad nazist!). Bilden av en numerärt liten terrorrörelse som verkar i hemlighet verkar snarare ha sin förebild i den leninistiska bolsjevismen såsom denna kunde uppfattas på högerhåll. I den tidigare Spionen (nyligen visad på Filmstudion) har ledaren för spionorganisationen försetts med en Leninliknande mask. Och bolsjevikskräcken var förmodligen ännu 1932 en realitet efter ett drygt decenniums labila politiska klimat, där Tyskland tidvis upplevt inbördeskrigsliknande förhållanden.

Doktor Mabuses testamente hör liksom den tidigare Dr Mabuse, der Spieler till en genre som Lang omhuldat ända sedan han började som manusförfattare till Joe May på 1910-talet, nämligen den kriminella sensationsfilmen. Denna ”Nick Carter”-film florerade redan på 1910-talet och var ännu vid 30-talets början livskraftig (liksom det fanns en stor litterär produktion på samma tema jämsides med filmen). Lang arbetade med andra ord i väl invanda spår. Som tysk films stjärnregissör kunde han dock kosta på sig mer extravaganser än sina kolleger. i en intervju i DN 11/12 1932 av signaturen Cyrano (Torsten Flodén) skildras hur man t o m bygger upp en verklig fabrik bara för att spränga den eftersom Lang förkastat att bara låta en modell flyga i luften.

Motivet att förbjuda filmen i Tyskland ligger förmodligen mindre på ett politiskt plan (i samtida pressreportage nämns överhuvudtaget aldrig denna dimension) än att kriminalgenren som sådan blivit mindre passande för den nya regimen med dess renhetskult. Ty även om nazismen skulle kunna ha tyckt sig känna igen sitt eget våld (som det utövades av t ex SA) efter hur filmen skildrar terrorn, så fanns det ingen större anledning att känna sig träffade på en öm punkt. Nazisterna stack sannerligen inte under stol med sin våldsapparat. Däremot var behovet så mycket större att fylla biodukarna med stor och hög konst, med renhet, skönhet och höga ideal i doktor Goebbels kinematografiska rike.

Den andra delen av myten gör gällande att Goebbels ändå uppskattade Lang så mycket att han erbjöd denne att bli överhuvud för den nya tyska filmindustrin men att Lang vägrat och samma natt närmast brådstörtat flytt över gränsen. Det saknas överhuvudtaget belägg för att Goebbels skulle givit ett sådant erbjudande (denne var mycket noggrann med att föra dagbok över sina göranden och låtanden). Lang, som länge haft olika erbjudanden att komma till Hollywood (i den nämnda DN-intervjun från hösten 1932 verkar det som han bestämt sig för att acceptera inviten), visade trots allt ingen större brådska att lämna Tyskland. Förbudet mot filmen kom i slutet av mars, ett eventuellt erbjudande från Goebbels kunde ha kommit i april eller maj. Men inte förrän de sista dagarna i juli lämnar Lang slutgiltigt Tyskland, vilket visas av hans nyligen återfunna pass. Efter ett kort gästspel i Frankrike (med filmen Liliom) kom så Lang då till Hollywood och inledde en andra karriär, där han skulle omplantera mycket av sin favorittematik och teknik i fråga om filmskräck i en helt ny kulturell miljö. Men det är en helt annan historia.

PQ