Falskmyntarna

Auteurteorin går som alla vet ut på att regissören är filmens upphovsman. Det är han som sätter sin prägel på filmen och är dess egentliga skapare. Denna teori är naturligtvis, liksom alla försök att systematisera och förklara konst, fylld av problem och skapar kanske fler än den löser.

Att lansera den franske filmregissören Gilles Grangier som en äkta auteur vore nog att utmana löjet. Grangier har väl snarare varit en trogen arbetare i vingården, från 40-talet till 60-talet. Han har mest sysslat med att göra komedier och kriminalfilmer, ofta med stjärnor som Gabin eller Fernandel.

När det gäller Jean Gabin kan man snarare lansera teorin om skådespelaren som auteur. (Denna idé har bland annat lanserats av amerikanen Patrick McGilligan vilken skrivit en bok med titeln Cagney — The Actor as Auteur). Med detta menas att en skådespelare, eller filmstjärna, präglar den slutliga film han, eller hon, medverkar i och kan ses som dess huvudsakliga skapare. Denna variation av auteurteorin har naturligtvis i vissa fall något som talar för den, men det beror självklart på vem skådespelaren är.

Ända sedan sin debut 1930 var Gabin en viktig del av de filmer han medverkade i. Under 30-talet arbetade han å andra sidan för regissörer som kan göra anspråk på att vara äkta (regissörs-)auteurer: Jean Renoir, Julien Duvivier, Marcel Carné. Det var under senare delen av sin karriär som Gabin i stor utsträckning helt kom att dominera de filmer han medverkade i, och regissören reducerad närmast till ordningsman i klassen.

Falskmyntarna är en kriminalhistoria om en åldrad brottsling, Gabin, som fås att återvända till Frankrike för att hjälpa några gamla kumpaner med nya brott. Filmen är självklart märkt av den tid då den är gjord och att det fortfarande var nödvändigt att berättelsen slutade i någon form av moraliskt fördömande av brottslighet och att brottslingarna alltid får sina straff. Så har det naturligtvis aldrig varit i verkligheten och är det inte heller i dagens filmer, snarare tvärt om.

I en av de mindre rollerna ser vi Frankrikes sexsymbol omedelbart före Brigitte Bardot, Martine Carol, som genom huvudrollen i Max Ophüls Lola Montes, 1955, har en given plats i filmhistorien. Här är hon mot slutet av sin karriär och spelar mest komedi. I några scener i filmen medverkar Françoise Rosay, oförglömlig som borgmästarinnan i Jacques Feyders Hertigen önskar nattkvarter, 1935, en verklig komediklassiker från fransk films gyllene 30-tal.