Frantic

Hur en film blir till är något som ibland sker mer eller mindre av en slump. Harrison Fords fru, manusförfattaren Melissa Mathisson, som skrivit manus till Spielbergs mästerverk ET, skulle till Paris och diskutera ett filmprojekt med Polanski. Terroristhotet upplevdes då i Frankrike som stort. Mathisson var gravid och Ford ville inte låta henne fara ensam så han följde med till Paris och träffade Polanski, som under några timmar berättade en tänkbar films handling. Ford hade då enligt egen uppgift läst mängder av dåliga manus och sade ja direkt till Polanskis film. (Hur det blev med Polanskis projekt tillsammans med Mathisson förtäljer inte historien.)

Frantic handlar om den medelålders läkaren Walker som med sin hustru kommer till Paris för att deltaga i en kongress. När de installerat sig på hotellet försvinner hustrun och Walker börjar en desperat jakt efter henne och kommer i kontakt med en ung kvinna som förmodligen har något med hustruns försvinnande att göra. Polanski är i denna film mycket inspirerad av Alfred Hitchcock, han har öst ymnigt ur mästarens repertoar.

”Ända sedan min tidiga barndom har jag aldrig riktigt förstått var gränsen mellan det vi kallar för verklighet och fantasi” säger Polanski i sin självbiografi. Det är just detta Polanski försöker skildra när Walker tvingas ut i en för honom själv okänd och mystisk värd långt ifrån hans invanda och trygga hemmamiljöer.

Det som gör att filmen fungerar är det som Harrison Ford såg som drivkraften hos Walker, och som mest intresserade honom i Polanskis berättelse: kärleken till, och oron för, den försvunna hustrun. Betty Buckley lyckas under de inledande minuterna, innan hon försvinner ur handlingen, hos åskådaren väcka ett intresse som gör att denne förstår Walkers desperation i jakten efter hustrun. Detta intresse förmår inte rollfiguren Michelle, inte heller skådespelerskan Emmanuella Seigner, väcka hos åskådaren. Då hon är med i större delen av filmen försvagar detta onekligen det hela. Hon tillhör dessa självupptagna figurer, inte ovanliga inom den moderna filmen, som uppväcker tankegångar om ungdomens förfall och dess botande med risbastu i stället för att utöva någon som helst attraktion på åskådaren. Dessa senare synpunkter har sannolikt något med skribentens egen ålder och ideal att göra.

På senare år har det blivit långt mellan Polanskis filmer. Detta medför att förväntningarna när en ny film kommer skruvas upp alltför högt. Även en mycket kompetent och spännande film som Frantic ger en ett något otillfredställande intryck, som man kanske inte skulle få om någon mer okänd filmskapare stod bakom den. Men för Polanski räcker det inte riktigt med det här. Men man kan bara hoppas att filmen är en inledning på en ny produktiv period för Polanski.

HE