Månen i rännstenen

En av 80-talets mer omtalade franska filmregissörer är Jean-Jacques Beineix. Han upptäckte filmkonsten på ett närmast klassiskt ”nya vågen”-sätt, genom flitiga besök på filmklubbar och cinematek och idoga studier va Cahiers du Cinema. Men dessa ungdomliga intressen kombinerades med många andra: båt- och bilkapplöpningar, bergsbestigning och så småningom läkarstudier, något som abrupt upphörde i och med de våldsamma händelserna i Frankrike under maj 1968. Beineix hoppade av medicinstudierna och började arbeta som regiassistent och förkovrade sig i filmyrket på så sätt under tolv år som assistent åt regissörer som Jacques Becker, René Clément, Claude Berri och Jerry Lewis.

1981 regisserade han sin första egna långfilm Diva, även visade under titeln Dödligt intermezzo. Filmen blev ett fiasko vid Paris-premiären men har senare hyllats och belönats med bland annat första pris vid festivalen i Toronto. Den har fängslat och fascinerat en stor publik världen över och på många håll, även i Sverige, fått epitetet ”kultfilm”. Framgången med Diva som som var en relativt billig film att producera gjorde att Beineix fick mycket större ekonomiska resurser till sin andra långfilm Månen i rännstenen. Filmen har helt spelats in i Roms gigantiska filmateljéer Cine Città och pengarna räckte till att engagera storstjärnor som Gérard Depardieu och Nastassja Kinski. Filmen var Frankrikes officiella bidrag vid Cannes-festivalen 1983 men blev utbuad och nedsablad av den franska kritkerkåren. Lyckligtvis fick Beineix förnyat förtroende och gjorde 1986 den mycket rosade publiksuccén Betty Blue –37,2° på morgonen.

Kvällens film Månen i rännstenen, som filmstudion för övrigt visade vid en extravisning redan hösten 1985 i en kopia importerad från London, handlar om Gérard, en hamnarbetare som bor i slummen tillsammans med sin älskarinna. Han är besatt av att hämnas sin syster Catherine, som tagit livet av sig sedan hon blivit våldtagen. Under sitt letande på skumma barer stöter han på överklassflickan Loretta och de dras till varandra. Gérard ser genom Loretta en möjlighet att lämna rännstenen och ta steget upp i den fina världen. Hur det går skall inte avslöjas här för den som inte sett filmen, men det är inte den banala historien som är det intressanta utan regissörens mycket medvetna sätt att utnyttja bilden och studions precisa möjligheter att få ljus och färger suggestivt fångade på celluloiden. Filmen är fylld med symboler, övertydliga och diffusa, bilderna är verkligen uttänkta och arrangerade, ofta mycket vackra och artificiella och släktskapet med reklamfilmen märks tydligt.

Många kritiker rackade ned på just detta och Beineix har i en intervju sagt ungefär så här om kritikerna: ”De är tempelväktare, de vill vakta något som de har gjort till sitt. De har glömt att det är filmen som skapar kritiken och att när det kommer annorlunda film behövs det annorlunda kritik. Jag är arg på dem för att de inte kan läsa, inte släppa loss och se saker på ett annat sätt, kritikerna vaktar den etablerade ordningen.”

LH