Pirater

Pirater var ett projekt som Polanski försökte förverkliga länge. Efter framgången med Chinatown (1974) annonserades en film med Jack Nicholson i huvudrollen, och med Polanski själv som medagerande, men någon film blev det aldrig. Manuset omarbetades flera gånger, men andra filmer och händelser kom emellan.

Polanski fick kontakt med den tunisiske producenten Tarak Ben Ammar, som haft internationell framgång med Zeffirellis filmatisering av Verdis La Traviata. Produktionen inleddes med att man byggde en autentisk kopia av ett 1600-talsskepp. Detta kostade som man förstår flera miljoner, skeppet lär nu finnas i Cannes som extra attraktion för filmtrötta festivaldeltagare.

Huvudrollen som kapten Red spelas av Walter Matthau och hans framställning av den egoistiske sjöbusen är en av filmens stora förtjänster. Polanski har sagt om avsikten med filmen: ”Jag vill göra en film som var skrämmande och rolig på samma gång och fylld av färgstarka rollfigurer. Den skulle också kunna tilltala ungdomlig publik.” Han ville göra en film som han själv skulle vilja se på bio, och kanske även återuppväcker hans ungdoms filmupplevelser av 30- och 40-talens äventyrsfilmer.

Någon helt lyckad film är inte Pirater, även om den självklart har sitt givna intresse, även en ”misslyckad” Polanskifilm har sitt givna intresse.

Filmen lider av svagheter i rollbesättningen, undantagande Matthau i huvudrollen. Den unge hjälten, spelad av Chris Campion, är en roll skriven för Polanski själv, men när filmen äntligen blev inspelad hade han blivit för gammal. För att ge sig ut på psykologisk svag is kan den hypotesen framkastas att Polanski besatt rollen med en svag skådespelare då han inte unnar någon att lysa i ”hans” roll, och därmed omedvetet gett den slutliga filmen en lätt slagsida. Det kvinnliga unga blickfånget, Charlotte Lewis, är nästan ännu blekare. Här har Polanski också kommit fel och det ligger nära att jämföra med hans tidigare filmer där han haft kompetenta unga kvinnor i huvudrollerna som tagit stora steg framåt genom sin medverkan i hans filmer.

I Vampyrernas natt fungerar hyllningen till filmgenren, men här blir alltför mycket ganska trögt. Det kan vara så att det hänt för mycket på det personliga planet, tragedier och annat, för att Polanski skulle ha det oskyldiga lekfulla barnasinnet kvar som krävs för en sådan här film, det ligger nog bättre till för den oskuldsfulle Steven Spielberg. Polanski är inte heller en helt lyckad komediregissör, han har varit bäst i de filmer där tragedin blandas med komedin. Eller är det så att våra förväntningar och föreställningar om Polanski har blivit så fasta att man inte kan acceptera när han söker sig nya vägar. Skomakaren skall förbli vid sin läst. Polanski skall göra mardrömsthrillers.

HE