Raggargänget

Att den mer än tjugofem år gamla svenska filmen Raggargänget fortfarande förhållandevis omtalad beror mindre på dess filmatiska kvalitéer än på dess rykte som den legendariska skräpfilm som Ernst Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg fortfarande vägrar tala om. Dessa två spelade nämligen – trots att båda redan passerat 30 – hårdnackad raggarungdom på glid. En av teatern redan präglad Järegård kreerar här med dramatiska gester, väsande stämma och raggarmundering rötägget Berra, som med hjälp av sin debile kumpan Kritan (Strandberg) gör folkhemsidyllen osäker.

En av Sveriges mest utskällda regissörer, Ragnar Frisk med ett tiotal Åsa-Nisse på sitt samvete, satte ihop detta förvirrade verk med hjälp av manusförfattaren Per Lennart Ekström, som tidigare sysslat mest med folklustspel typ 91:an Karlsson och Johan på Snippen. Trots att censuren klippte några minuter nakenbad och annat blev det hela en stor succé som gav mer än en halv miljon i vinst.

I Chaplin 197 gjorde Anders Sjögren en skämtsamt hållen analys av Raggargänget som kan vara värd att citera: ”Som filmskapelse måste Raggargänget betecknas som en av de mest unika hybriderna i svensk filmhistoria. Den är i total avsaknad av originalitet på varje plan. Den äger inte en tanke eller infallsvinkel som inte redan tidigare överexploaterats. Men just däri ligger också dess sällsynta styrka. Sällan eller aldrig har så många av den svenska filmens schabloner och konventioner lyckats pressas ihop på fem akter. [–] Raggargänget är en samhällsaktualitet, en ungdomsmelodram, ett alienationsdrama, en moralsaga, ett lustspel, en musik-, bilåkar-, gangster- och boxningsfilm ihopfogad av ett estetiskt kitt som Leif Furhammar i ’Folklighetsfabriken’ har gett den geniala sammanfattningen: ’En rädsla att folkligheten kan korrumperas av professionalism.’ ”

Kritikerkårens mottagande 1962 kan dock sammanfattas mest med rubriken i DN: Svensk film på neandertalnivå.

BB