Till varje pris

Engelsmannen David Hare är en hygglig pjäsförfattare som har nått en viss ryktbarhet med sina ironiska pjäser om brittiskt förfall i efterkrigstiden. Hans pjäs Plenty gick upp i USA, där den sågs bl a av den inte helt obekanta Meryl Streep, samt producenten Edvard R Pressman. De blev mycket förtjusta och bestämde sig för att göra en filmatisering. En pjäs om engelska förhållanden skulle alltså filmas med amerikanskt kapital, och för att göra den anglosaxiska bilden fullständig valde man en australisk regissör, Fred Schepisi.

I filmens centrum står en engelsk kvinna som under kriget engagerar sig i den franska motståndsrörelsen och i krigets slutskede upplever en kort, mycket kort, kärlekshistoria med en fallskärmshoppare. Minnet av detta kort ögonblick av lycka lämnar henne aldrig, och kommer att prägla hennes fortsatta liv. Hon gifter sig med en diplomat, men äktenskapet kan inte kallas lyckligt och filmen beskriver fortsättningsvis hennes tilltagande egocentricitet, hysteriska anfall och smygande sinnessjukdom. Kort sagt en normalroll för Meryl Streep.

Dock har författaren David Hare betydligt större ambitioner än att endast skildra ett sorgligt människoöde. Han vill beskriva hela det brittiska imperiets nedgång och fall. I detta syfte låter han Streep gifta sig med en diplomat, och det är kanske i scenerna där Streep får kontrastera mot den fina diplomatvärlden på UD (med bl a Sir John Gielgud i en lysande rolltolkning) som filmen når sina höjdpunkter. Sir John spelar en desillusionerad ambassadör med vass tunga. Bl a fäller han följande omdöme om en diplomatfru: ”Hon är en så kvalificerad rövslickare att bara fötterna syns”.

Kritiken var kanske inte så nådig. Så här skriver t ex Jan Aghed i Sydsvenskan:

”Redan från första sekvensen, då kurir Streep och den fallskärmsburne brittiske agenten Sam Neill hamnar i sängen, fem minuter efter den senares äventyrliga landning i en tyskhärjad trakt, överdras Till varje pris av medelmåttighetens mörker, långt innan hjältinnan mörknar i depression. Och därur förmår inget lyfta filmen, inte dialogen, som låter som ett stelt konversationsstycke, förvisso inte de oinspirerade, akademiska eller teatraliska bilderna, och inte heller spelet, vare sig Streeps, Gielguds eller Stings. Regissören heter Fred Schepisi och gjorde några begåvade och personliga australiska filmer och en originell västern i USA, innan Hollywood tog ner honom på jorden och, att döma av denna pjäsfilamtisering, sprutade honom full med konformism.”

Hans Schiller i SvD tycker så här:

”Meryl Streep väter möjligen en och annan näsduk medan den lysande Sir John Gielgud får stå för sarkasmerna, i synnerhet i ett filmavsnitt kring en middag, som bara det är värt entrébiljetten.”

LJ