Vampyrernas natt

Skräckfilmen har aldrig stått högt i kurs hos det filmkritiska etablissemanget, de har alltid föredragit den form av vidskepelse som går under beteckningen religion. När Polanski kom med Vampyrernas natt, som är en kärleksfull parodi men även en hyllning till en av honom uppskattad filmgren, fick han det ljummaste mottagandet dittills under sin karriär. det gick ungefär ut på att en riktig regissör med Polanskis kunnande borde ägna sina krafter åt någonting seriöst. Det är ju även så att allmänt anses ju komedi som någonting mindre angeläget än tung drama, trots att en lyckad komedi är nog minst lika svår att tillverka.

För Polanski är skräckfilmen en del av filmhistorien och filmkonsten och sådana filmer hade under hans uppväxt givit honom många värdefulla upplevelser och intryck.

Polanski intar en respektfull attityd till sitt material och till skräckfilmens traditioner. De blir inte enbart en bakgrund för egna apkonster som det är för så många andra som skall kladda på ting som de inte förstår. Denna inställning är även utmärkande för Polanski i hyllningen till den hårdkokta deckaren i filmen Chinatown (1974).

Han leker på ett lätt sätt med skräck- och vampyrfilmens alla schabloner, professorn som bekämpar det onda är en inkarnation av alla tankspridda vetenskapsmansklichéer, osv.

Detta är även den första långfilm där Polanski spelar en huvudroll, även om man naturligtvis kan säga att skådespelaren Polanski har det väl förspänt, han har ju både manusförfattaren och regissören på sin sida. Trots detta måste man säga att han gör en trovärdig och rolig tolkning av professorns fumlige medhjälpare Alfred. Även Polanskis blivande hustru Sharon Tate gör en fin insats, även om det kanske mest är hennes yttre företräden som kommer till sin rätt.

Återigen arbetade Polanski med en framstående filmfotograf, Douglas Slocombe, som om filmen och Polanski har sagt: ”Jag tror att han satsade mer av sig själv i Vampyrernas natt än i någon annan film. Den förde fram i ljuset det intresse för sagor han har. Man var medveten hela tiden när filmens gjordes om en centraleuropeisk bakgrund till historien. Få av inspelningstruppen kunde se någonting i historien – de tyckte det var gammaldags nonsens. Men jag kunde se denna bakgrund. Den påminde mig om vilket land som helst, även Frankrike. Paris älskade den. Jag har en fransk bakgrund och kunde känna den centraleuropeiska atmosfären som finns i filmen. Figuren Alfred är mycket lik Roman – en liten figur, ung och aningen försvarslös – en touche av Kafka. Filmen är i hög grad ett personligt uttryck för hans egen humor. Han småskrockade under hela inspelningen.

HE