Blodets tron

Den 23 mars 1910 föddes i Tokyo Akira Kurosawa, en av filmhistoriens allra största regissörer. Han har en stor och omfattande filmproduktion bakom sig, varav tyvärr endast en liten del finns tillgängliga för uthyrning och visning i Sverige. Bland de mera kända filmerna kan nämnas Rashomon — demonernas port 1950, Att leva 1952, De sju samurajerna 1954, Livvakten 1961, Sanjuro 1962, Dodes’kaden 1970, Vägvisaren 1975, Kagemusha — spökgeneralen 1980 som vann en guldpalm vid filmfestivalen i Cannes samma år, Ran 1985 och den senaste Drömmar som hade Sverigepremiär så sent som nu i sommar.

Kurosawa har som regissör alltid velat ha full kontroll över sina filmer. Kontroll betyder för Kurosawa att han oftast medverkar vid manusförfattandet och även lever mycket nära inspelningsteam och skådespelare vid utformandet av sina filmer. Det är förresten ofta samma människor som medverkar vid tillkomsten av hans filmer, som exempel kan nämnas skådespelaren Toshiro Mifune som vunnit världsrykte genom sina insatser i flera av Kurosawas filmer. De japanska producenterna har inte alltid velat stödja Kurosawas filmplaner. Vägvisaren producerades i Sovjetunionen och Kagemusha - spökgeneralen med amerikanska finansiärer. Även de två senaste filmerna har till största delen producerats med hjälp av utländska pengar.

Blodets tron som är Macbeth flyttad till den krigiska japanska medeltiden är Kurosawas 17:e film och brukar räknas in i en serie på tre som han gjorde på berömda litterära förlagor. De andra är Idioten efter Dostojevski och Natthärberget efter Gorkij. För den som sett några av Kurosawas filmer verkar det naturligt att han intresserat sig för Skakespeares vilda och barbariska tragedi om maktbegär och ondskans destruktiva krafter. Pjäsens våldsamma och skrämmande ton låter sig väl inpassas i japansk teatertradition. Manusförfattarna har gjort de ändringar i orginalet som varit nödvändiga p g a förflyttningen från Skottland till Japan. Macbeth har blivit Taketoki, hjältegeneral i en japansk feodalfurstes armé. Han framstår här som en kall symbol för maktlystnaden och Toshiro Mifune spelar också ut honom som en våldsam och stiliserad karikatyr. Filmen har blivit en blodig samurajlegend, där makaber realism blandas med bilder av mystisk poesi. Häxorna har reducerats till en enda och maktlystnaden har blivit det allt överskuggande draget hos Macbeth, som till sist genomborras av sina egna soldaters pilar. De inser att den ödesdigra profetian kommer att drabba dem själva. Med några få skicklit hanterade element — drivande dimmor och rök, regntunga skogar, rustningarnas blänkande metall, den råa träytans glans, människohudens döda vithet — framkallar Kurosawa en vision av forntid och primitiv magi, av våld och skräck.

LH