Chinatown

På ett sätt har alltid Roman Polanski varit en traditionernas man. Hans förhållande till konstnärliga traditioner är naturligtvis inte okomplicerat. Han respekterar de konstnärliga traditioner han växt upp med, och som han tagit intryck av. Samtidigt finns det i hans verk ett inslag av hans egen personlighet. Det är i mötet mellan de konstnärliga traditionerna och Polanskis personlighet som spänningen och det intressanta i hans filmer uppstår.

Chinatown skrevs av författaren Robert Towne, mer eller mindre på uppdrag av producenten Robert Evans som på 70-talet var en av Hollywoods guldgossar, efter att bland annat producerat Gudfadern. Evans lyckades intressera Polanski för projektet, denne behövde någonting att göra efter misslyckandet med What? i Italien. Enligt Polanskis egna uppgifter var Townes manus fullständigt ofilmbart, och det var Polanskis förtjänst att det förvandlades till ett inselningsbart manuskript. När inspelningen startade var Towne och Polanski om hur filmen skulle sluta.

Jack Nicholson var från början självskriven för rollen som privatdetektiven J J Gittes. Det är onekligen ett bevis på Polanskis storhet som regissör att an lyckats få Nicholson att göra en av sin karriärs få övertygande och uthärdliga rollprestationer. För den kvinnliga huvudrollen var först Evans dåvarande fru, Ali McGraw, påtänkt, men då hon rymt med Steve McQueen måste någon annan få rollen. Polanski insisterade på Faye Dunaway, ett beslut han skulle ångra. Hon förefaller, enligt Polanski själv, ha varit minst lika neurotisk som sin rollfigur och mycket svår att samarbeta med, kanske ett skäl till hennes numera obefintliga karriär. Som den djävulske men charmige patriarken Noah Cross valdes John Huston, han visar i sitt spel en del av det flera skildrare av honom som regissör beskrivit, en charmig skitstövel. Polanski gör själv ett gästspel som knivutrustad underhuggare som är otrevlig mot Nicholson och vissa av hans kroppsdelar. Om man skall ge detta någon form av symbolisk tolkning av Polanskis åsikter om skådespelare måste förbli en obesvarad fråga.

Chinatown anknyter till den hårdkokta amerikanska deckartraditionen, vars stora namn är Dashiell Hammet, Raymond Chandler och Ross MacDonald. Polanski, och förmodligen även Robert Towne, tar denna tradition på allvar, och ser inte dess speciella regler och stämningar som en utgångspunkt för att driva med hela genren och arbeta mot dess intentioner. Ett gräsligt exempel på hur man inte skall behandla ett material är Altmans s k version av Chandlers Långt farväl, en av filmhistoriens mest avskyvärda verk på alla punkter. J J Gittes är en ganska billig och tvivelaktig figur, som efter att ha fått ett som det förefaller enkelt uppdrag om en otrogen man, kommer betydligt värre saker på spåren. Han blir indragen i politisk och ekonomisk korruption, varifrån det går trådar till mörka familjetraditioner. Polanski försökte på flera sätt anknyta till traditionerna i Hollywood. John Huston hade en gång i tiden debuterat som regissör med ett av genrens viktigaste verk, Riddarfalken från Malta, och nu hade Polanski honom som skådespelare. Polanski blev mycket förtjust när en gammal kvinnlig sekreterare på Paramount nämnde att hans önskemål om manusutskrift var likadana som von Sternbergs på 30-talet. Som fotograf engagerades den gamla mästaren Stanley Cortez, men snart visade det sig att han inte hängt med i utvecklingen, han var även mycket långsam i sitt sätt att arbeta, Orson Welles hade irriterat sig på Cortez’ långsamhet vid inspelningen av The Magnificent Ambersons. Cortez avskedades och ersattes av John Alonzo.

Filmens slut är skrivet av Polanski, mot Townes vilja, denne ville ha ett ”lyckligt” slut. Polanski menade att detta stred mot hela historien, och i detta hade han helt rätt.

HE