Den gröna strålen

Ryktet förtäljer att Rohmer tillbringade månad efter månad väntande på sitt speciella gröna sken, och för att säga sanningen, kan jag inte efter en visning säga huruvida han någonsin fann sin färgade graal eller inte (andra åskådare insisterar på att han gjorde det). Ingen film jag kan påminna mig detta år har berett mig så mycket djup insikt i de mänskliga villkoren med sådana överlägset enkla medel, det vill säga enkla medel i materiell mening, inte själslig.

Rohmer öppnar med en halvbild av ett parisiskt kontor. Två moderat attraktiva sekreterare diskuterar sina semesterplaner. Medan vi undrar vem av dessa som skall bli huvudpersonen i Rohmers övningar, kommer en tredje ung kvinna in i bild från vänster, tar upp en telefon och ringer till någon som inställer deras gemensamma semesterplaner. Vi får senare veta att Delphine, för det är hennes namn, har blivit övergiven av sin väninna Caroline som spolat deras planer på en resa till Grekland, därför att Caroline har bestämt sig för att åka med sin pojkvän istället. Vi får också veta att Delphine nyligen har övergivits av sin pojkvän, Jean-Pierre, även om de fortfarande är vänner och ibland talas vid per telefon. Vid dessa tillfällen låtsas Delphine inför andra att Jean-Pierre är kvar i hennes garn, så att hon skall framstå som som mindre desperat ensam.

Men för att återvända till den inledande bilden med de tre semesterbesatta sekreterarna i Paris. Rohmer börjar med ett sociologiskt perspektiv som placerar huvudpersonen i ett sammanhang innan han utvecklar temat med hennes alienation. Delphine rör från den ena semesterorten till den andra utan att finna det hon letar efter och osäker om det hon letar efter kan göra henne lycklig. Hon hatar att resa ensam, hatar gruppresor ännu mer, och ser varje tillfälligt möte som en mardröm. Hennes vänner försöker snällt att lösa mysteriet med hennes olust, men hon retirerar djupare och djupare in i sitt skal. Den vanlige biobesökaren kanske finner det svårt att sympatisera med hennes besvär. Hon är inte bara en förlorare, utan en stolt och envis förlorare. Och hon är inte överdrivet attraktiv heller. Om hon bara försökte att möta folk på halva vägen! Det enda problemet är att Delphine fruktar att ingen vill ha det som hon kan ge, att hon är utan värde i andras ögon.

Efter ett tag så leds den tålmodige åskådaren sakta men säkert in i de inre skrymslena hos ett hjärta och en själ knäckta av smärta. Vid Den gröna strålens slut gråter Delphine, men lyckligtvis inte ensam, utan med en blandning av fruktan och hopp att det väntande gröna ljuset skall öppna hennes hjärta åtminstone för en uppenbarelse av kärlek och förlåtelse.

Miraklet med Den gröna strålen är hur Rohmer djupt penetrerar själen hos en vanlig person utan de gängse åthävorna för stort drama. Hans arbetsmetoder har beskrivits som snabba, konsekventa, ofta improvisatoriska, och totalt antiexpressionistiska. Ändå, när jag såg de briljanta kamerainställningarna för de första bilderna från de folkrika stränderna vid Biaritz kände jag en skälvning av igenkännande av Murnaus formella stränghet och metafysiska hotelser. [Andrew Sarris, Village Voice, 2 september 1986 (förkortad och sammandragen)]