Le grand bleu / The Big Blue
Regi: Luc Besson.
Manus: Luc Besson, Roger Garland i samarbete med Marylin Goldin, Jacques Mayol, Marc Perrier.
Foto: Carlo Varini.
Undervattensfoto: Luc Besson, Christian Petron.
Musik: Eric Serra.
Arkitekt: Dan Weil.
Klippning: Olivier Mauffroy.
Inspelad i Bahamas, Peru, Grekland, Sicilien, franska Rivieran.
Produktion: Patrice Ledoux, Films du Loup för Gaumont, Frankrike 1988.
Skådespelare: Rosanna Arquette (Joanna Cross), Jean-Marc Barr (Jacques Mayol), Jean Reno (Enzo Molinari), Paul Shenar (dr Laurence), Sergio Castellitto (Novelli), Marc Duret (Roberto), Bruce Guerre-Berthelot (Jacques som ung), Gregory Forstner (Enzo som ung), Jean Bouise (onkel Louis), Vlaude Besson (Jacques’ far), Griffin Dunne (Duffy), Andreas Voutsinas (grekisk präst), Valentina Vargas (Bonita, Enzos flickvän), Kimberly Beck (Sally), Alessandra Vazzoler (mamma), Patrick Fontana (Alfredo), Geoffrey Carey (instruktör), Marika Sevaudan (Angelica), Jan Rouiller (Noireuteur), Peter Semler (Frank), Jacques Lévy (läkare), Eric Do (japansk förare), m fl.
Svensk premiär: Draken (Göteborg), Scania 1 (Malmö), Sergel (Stockholm) samt ytterligare sju platser, 30/9 1988.
Längd: 120 minuter.
”Det stora blå är namnet på ett mysterium. Det är ett annat universum, vidsträckt och djupt. Så djupt att det är ogenomträngligt.”
Dessa ord är Luc Bessons egen programförklaring till filmen Det stora blå, ett verk som väckte blandade känslor när den första gången presenterades vid filmfestivalen i Cannes 1988. Okunniga nöjesjournalister visste att rapportera om ett stycke kitschigt pekoral där Besson nu minsann tagit sig vatten över huvudet.
Kunnighet och insikt är nu inte svenska filmjournalisters, eller många kritikers heller för den delen, starka sida. I själva verket är ju Det stora blå ett storslaget försök att göra en resa genom en värld så som den kan upplevas på ett subjektivt plan, en naturens värld som inte gärna låter sig reduceras med förnuftets hjälp. Den blir en diskurs över en evig mänsklig strävan att försöka tränga in i det mysterium som naturen och livet är — och misslyckandet är därvidlag i själva verket civilisationens begynnelse.
Men likväl återupprepas denna strävan efter existentiell kunskap om själva ursprunget gång på gång i konsten. Detta resande leder ofta antingen in i barbariet (Kurtz och hans gelikar) eller den fysiska undergången (Ahab och hans kolleger). Men mysteriet återstår ändå antingen det gäller djungelns mörka hjärta eller havets vita val
Det stora blå blir till sist en sådan existentiell resa och utmaning, bort från den hemmatrygga världen, från kvinnan, kärleken i alla dess fysiska former. I denna närmast melodramatiska triangelformation mannen och de två rivalerna om hans liv, segrar längtan efter de okända djupen i bildlig och bokstavlig mening. Den kroppsliga passionen viker för den existentiella. Man kan ställa sig den frågan om vår huvudperson är vår tids hjälte, en som flyr världen när alla uppror ställts in. Återstår då som under romantiken flykten in i det okända, att uppslukas av de ljusblå, durklingande djupen, ner i det naturmoderliga ursprunget och i en sista passionerad upplevelse låta sig förenas med ett omedvetet allt och ingenting.
En filmkritik som på fullaste allvar kan ställa sig den förvånade frågan varför en kortklippt manlig hjälte väljer en delfin framför Rosanna Arquette visar hur lite man förstår på den kanten. Dessvärre är väl den skribent som skrev dessa rader (men som kan få förbli anonym här) alltför representativ för sitt skrå.
PQ