Djävulens bländverk

Under senare delen av 1930-talet gjorde Clair filmer på engelska. Komedin Spöket reser västerut (1935) producerades av Korda och hade Robert Donat i huvudrollen. Sedan for Clair till Amerika och verkade med relativt stor framgång där till andra världskrigets slut, då han återvände till Frankrike.

Clairs andra film efter hemkomsten blev Djävulens bländverk, där han gör sin egen personliga version av Faustlegenden, en av den västerländska kulturens mest omhuldade teman, även behandlat av flera framstående filmare som Murnau och DePalma.

Clair studerade många versioner av Faustlegenden, och framhåller särskilt Goethes och den elisabethanske dramatikern Chriostopher Marlowes pjäs Doktor Faustus. Clair gör flera ändringar i förhållande till sina föregångare, en del lyckade och en del mindre lyckade. Till de bättre hör bytet av roller, den gamle Faust blir den unge Fausts Mefistofeles, och den ursprunglige Mefistofeles blir den unge Faust, i filmen kallad Henri. Även Mefistofeles’ snilleblixt att först visa världens härlighet för Henri, och sedan komma med kontraktet för hans själ är lyckat. Det minst lyckade i filmen är dess slut, men en historias slut är som bekant mycket viktigt. Det minsta man kan säga om Clairs slut är att det är mycket tunnt, det tyckte också många kritiker när filmen hade premiär. Om det skall vara något med djävulen, och hela den religiösa föreställningsvärld som är en förutsättning för hela historien, får inte syndaren komma undan så lätt och djävulen och hans anhang får inte utmålas fullt så lättlurade.

Den i dessa Clair-skriverier annorstädes åberopade Rune Waldekranz skriver 1956, i ”Film från hela världen”: ”Djävulens bländverk är en existentialistisk komedi om viljans frihet och människans skyldighet att själv gestalta och ansvara för sitt öde. Men det är en komedi mot mörk botten. Den spelar mot en bakgrund av tvivel på människans förmåga att förstå sitt läge och att utnyttja sina möjligheter till det goda, till allas bästa.”

Filmens kanske största styrka är nog ändå dess två huvudrollsinnehavare. Den unge och vackre, men duktige Gérard Philipe — rollen är skriven för honom av Clair. Den oförliknelige Michel Simon var inte lika självklar för Clair när han skrev manus, han hade flera andra skådespelare i tankarna, bland annat Jules Berry, som spelade en representant för mörkrets makter i Carné/Préverts Nattens gäster (1946). Men när man sett filmen kan man inte tänka sig någon annan än Simon som Faust/Mefistofeles.

HE