En kvinnas lidelse

”Yes, Ruby Gentry was born on the wrong side of the tracks”. Det är en ofta förekommande och sammanfattande replik i En kvinnas lidelse. Den pekar samtidigt ut et av melodramens stora temaområden, ty filmen är en melodram i stor stil. Därtill är den förlagd till amerikansk sydstatsmiljö, vilket brukar borga för möjligheter till extra spänningar med kollisionen mellan det moderna ”yankee”-samhället och den gamla bördsstoltheten; mellan starka kvinnor och manlig chauvinism. Melodram är ju en kvinnlig genre per preference. I egenskap av detta har den oftast setts med nedlåtande ögon av den i regel manliga kritiken. Någonstans blir dess starka kvinnor, de färgstarka uttrycksmedlen, passionerna ett förtäckt hot mot den manliga suprematin, mot en värld som bygger på moderation av känslolivet.

En kvinnas lidelse är också en färgstark melodram signerad King Vidor, regiveteranen som började redan tidigt under stumfilmens dagar. Hans specialitet var ofta den känslofyllda epiken som Den stora paraden, Vårt dagliga bröd eller filmer om obändiga individualister som Pionjären. I En kvinnas lidelse har han naturligtvis god hjälp av den blodfyllda Jennifer Jones, som tidigare var hans passionerade hjältinna i Duell i solen.

Här spelar hon Ruby Gentry, kvinnan som föddes på fel sida av järnvägen, dvs i fel social miljö, men som försöker klättra över de hinder som samhället uppreser. Något som får sitt bränsle av de underlägsenhetskänslor hon känner inför de överklassmän som är ute efter att utnyttja hennes kropp. Men hon förstår att använda denna som ett vapen mot dem. Hon gifter sig med en äldre, rik och välmenande man. Efter dennes död får hon också ekonomisk makt att förgöra det manssamhälle som förnedrat henne. Dit hör också hennes egentliga älskare, spelad av Charlton Heston, han som vill rycka upp denna förgätna sydstatshåla och göra ett modern samhälle.

Men i konflikten mellan sans och passion är det den senare makten som visar sig starkast. I enlighet med melodramens berättarmönster (som i sig innehåller en samhällsbevarande kärna) blir detta i slutändan förödande. Här finns ingen kompromiss att nå i denna strid utan det hela får löpa linan ut till det bittra slutet. Det är det ögonblick då Ruby får erfara den fulla sanningen om begärets självdestruktiva natur.

PQ