Hyresgästen

Vilka verk som skall räknas till en konstnärs viktigaste blir ofta föremål för diskussion, åtminstone om konstnären ifråga producerat sig under längre tid. Vilka filmer som är Polanskis viktigaste finns det naturligtvis delade meningar om, men hans verk är inte större än att det går att skaffa sig en relativt hygglig överblick, för att sedan skilja agnarna från vetet. En författare som skrivit en så kallad biografi över Polanski, Thomas Kiernan (”Repulsion, The Life and Times of Roman Polanski, 1980), skriver i en pocketupplaga på 288 sidor om Polanskis liv fram till 1980, men nämner aldrig filmen Hyresgästen. Nu är Kiernans verk inte något tyngre verk, det är en ganska tråkig katalog över Polanskis personliga egenheter, företrädesvis hans sex- och våldsvanor, uppblandad med lite förstrött inslängd information om hans filmer. Man kan hävda att Polanskis personlighet, med dess mörka och dunkla sidor, är en viktig del av filmskaparen Polanski. Men det som gör honom intressant är att han faktiskt är en betydelsefull och viktig filmskapare, som bland annat är sexuellt intresserad av unga flickor. Men detta hans intresse är inte det primära, utan hur det eventuellt återspeglas i hans filmer.

Hyresgästen bedöms av Kiernan vara så ointressant att han inte ens nämner den, om det nu från hans sida är fråga om bedömning. En något mer seriös bedömare, Polanskis kollega från Polen Jerzy Skolimowski ansåg att äntligen hade Polanski lyckats fästa sina fantasier och sin smärta på film.

Efter framgången med Chinatown flydde Polanski åter från USA. Han var i konflikt både med manusförfattaren Towne och producenten Evans, och Los Angeles bar på alltför många grymma personliga minnen. Han återvände till Frankrike, återupptog samarbetet med manusförfattaren Gerard Brach. Tillsammans skrev de ett manus baserat på konstnären Roland Topors roman om en hyresgäst vars liv blir en mardröm. Filmatiseringen av romanen hade i flera år varit ett av Polanskis många projekt.

I Hyresgästen spelar Polanski huvudrollen som emigranten Trelkowsky som äntligen får tag i en våning i Paris. Där har tidigare något otäckt hänt, den förre hyresgästen har tagit livet av sig. Trelkowsky blir mer och mer fascinerad, men samtidigt skrämd av föregångarens personlighet som på något sätt tycks finnas kvar i väggarna, och bland de människor han möter i huset.

Polanski anknyter till flera viktiga teman som funnits med i hans tidigare verk. Den begränsade spelplatsen, exempelvis båten i Kniven i vattnet, våningarna i Repulsion respektive Rosemarys baby. Huvudpersonens konfrontation med en oförstående och fientlig omgivning som han försöker anpassa sig till, men som i stället blir hans undergång, är ett återkommande Polanski-tema. Flera av filmens uttolkare har dragit närliggande paralleller till Kafka, ett konstnärstemperament delvis framsprunget ur samma mylla som Polanskis. För flera kritiker har Hyresgästen blivit ett misslyckande, den upplevs som alltför konstig och svårförklarlig, och dessa svårigheter är inte konstnärligt motiverade utan beror mera på oförmåga hos upphovsmannen. Polanski är inte helt nöjd själv, i sina memoarer kommenterar han: ”With hindsight, I realize that Trelkowskys insanity doesn’t build gradually enough — that his hallucinations are to startling and unexpected. The picture labors under an unacceptable change of mood halfway through. Even sophisticated filmgoers dislike mixture of genres. A tragedy must remain a tragedy; a comedy that turns into drama almost always fails.”

HE