Karl XII

Karl XII, som fick sin premiär i två omgångar under 1925, är ett verk som väl knappast har sitt största intresse vad det gäller det filmiska; John W Brunius var en regissör som i sina stumfilmer ägnade sig åt att producera ganska tablåmässiga planschverk. Men den har sitt intresse som det första stora svenska nationaleposet på film och för uppsaliensarna kan det också vara en krydda att skåda att flera exteriörer, som t ex slaget vid Narva, har filmats i Uppsala och dess omgivningar.

Karl XII har en lång och egendomlig tillkomsthistoria som utspelar sig mot bakgrunden av den svenska försvarsdebatten efter första världskrigets slut. Inspelningen initierades redan 1922 av en grupp höga militärer och andra nationellt sinnade svenskar, som ville ge Sverige ett praktfullt och fosterländskt entusiasmerande nationalepos. Inspelningar inleddes förlagda till Tyskland, men avbröts snart eftersom man ansåg materialet vara både kvalitativt undermåligt och osvenskt i grundtonen.

Men idén fanns kvar: man lät Hjalmar Bergman utarbeta ett nytt manus och våren 1924 inledde man ånyo omfattande inspelningar på svensk mark, som t ex Stockholm, Skokloster, Visby och andra ställen. När den första halvan fick sin premiär i februari 1925, fanns inget definitivt beslut om inspelning av en fortsättning; man ville avvakta publikreaktionen på den första delen. Men då denna tydligen var på flera ställen överväldigande och publiken flockades överlag, satte man omgående igång med den andra delen av den svenske karolinerkungens öden, där man även gav sig på att filma exteriörer i Turkiet och Norge.

Den stora initiativtagaren till projektet var en viss Herman Rasch, som en kort tid steg upp på den svenska filmhimlen med stora ekonomiska resurser och stor entusiasm. Rasch var en framgångsrik ingenjör och affärsman, vars intresse för film helt och hållet var knutet till hans vilja att återuppväcka intresset för Sveriges ärorika förflutna. Han planerade flera stora projekt inom ramen för denna idé, men förutom Karl XII förverkligades endast Fänrik Ståls sägner (1926), även den i regi av Brunius, som också gjorde ett likaledes tvådelat nationalepos om Gustaf Wasa (1928).

Karl XII, som enligt samtida presskommentarer fyllde en fosterländsk uppbyggelsefunktion av stor nationell kraft, nådde genom åren en stor publik i Sverige — siffror på uppåt miljonen biobesökare har nämnts. Trots publikframgången gick filmen med avsevärd förlust; främst p g a av de enorma inspelningskostnaderna, men även för att exportinkomsterna blev avsevärt lägre än väntat — Raschs spekulationer i utlandets intresse för vår historia slog helt fel.

Angående den dåtida pressreaktionen blev det som väntat delade meningar om detta fosterländska hjälteepos; medan t ex Svenska Dagbladet utnämnde filmen till ett mästerverk, talade Arbetaren om ”denna skränfosterländska soppkokning” och kallade den ”mumma för våra fläskborgare!” Trots de olika grundvärderingarna var ändå kritikerna eniga om att det var ett enastående praktfullt filmverk med glänsande masscener och imponerande bataljmålningar i klass med de mest välregisserade utländska. Man framhöll även Gösta Ekmans (d ä) insats i titelrollen.

BB