Regi och manus: Hasse Ekman. Foto: Hilding Bladh. Musik: Sune Waldimir. Produktion: Terraproduktion, Sverige 1945. I rollerna: Edvin Adolphson (Stefan Anker, skådespelare), Ester Roeck Hansen (Betty Anker, hans hustru), Olof Winnerstrand (Karl-Hugo Anker, hans far), Hilda Borgström (Charlotta Anker, Stefans mor), Hasse Ekman (Tommy Anker, Stefans son), Eva Henning (Monica Anker, Stefans dotter), Gudrun Brost (Sonja Svedje), Erik Strandmark (Göran Wallsenius, direktör), Bengt Ekerot (Rolf Eriksson, skådespelare), Stig Järrel (Stridström, författare), Julia Caesar (Hulda, Ankers hembiträde). Svensk premiär: 19 januari 1945. Längd: 118 minuter.
Kungliga patrasket var Hasse Ekmans tionde långfilm och följde direkt på hans framgångsrika vardagskomedi Som folk är mest (1944). Hans tanke var att göra en skildring av sin uppväxtmiljö: i teatern och en berömd skådespelares hem (Hasses far var ju den berömde aktören Gösta Ekman). Han ville dock inte göra någon direkt nyckelfilm om sin far, utan i stället en bredare skildring av ett kollektiv, varför han skapade teaterfamiljen Anker, där tre generationer ägnar sig åt skådespelande.
Sig själv gav han rollen som sonen till den store stjärnaktören, spelad av Edvin Adolphson. Dennes roll bar många drag av Gösta Ekman; bl a känner man igen många karaktärsdrag och kända repliker ur dennes liv. Men i övrigt är det en ganska fri fabulering om en teaterfamiljs vedermödor; hur man går mellan fiaskon och succéer, och hur de skilda medlemmarnas privatliv kolliderar med teaterarbetet.
I efterhand kan Kungliga patrasket ses som en av Hasse Ekmans mest lyckade och underhållande filmer. Den blev också en av 1945 års största succéer och fick utmärkt kritik i den svenska pressen. ”Hasse Ekman har sett på teaterpatrasket Anker med förälskade ögon och han har förmått fortplanta förälskelsen till åskådaren. Han har gjort en film med hjärta — riktigt hjärta — humor och kultur”, skrev t ex Mikael Katz i Expressen.
Filmson i Aftonbladet skrev att Hasse Ekman ”inte bara rest ett äreminne över sin far med denna film utan också avlagt ett mästarprov för egen del. [—] Bakom de spirituella replikerna — som är något ganska enastående i svensk film — den flyhänta miljöskildringen och humoristiska personteckningen ligger ett stort allvar som kanske inte bottnar i så stort djupsinne men i en vidsynt förståelse.”
BB