Macbeth

”I’m not preoccupied with the macabre — I’m rather more interested in the behaviour of people under stress, when they are no longer in comfortable, everyday situations where they can afford the conventional rules and moral of society.” [Roman Polanski 1971]

Att ge sig på att filma Shakespeare är att sticka ut hakan. Ämnet är fullt av mer eller mindre underbyggd expertis som har sin uppfattning om den store diktaren, och alla är övertygade om den egna tolkningens riktighet, och andras felaktighet. När Polanski tog sig an Macbeth var det från början minerad mark han beträdde. Tiden när filmen gjordes spelade också in. Några år tidigare hade Polanskis fru Sharon Tate brutalt mördats i Amerika. Så det var även upplagt för subjektiva tolkningar av Polanskis film. Alla förutsatte att det i filmen fanns mer eller mindre klara anspelningar på Polanskis personliga tragedi och därmed sammanhängande trauma. De bestialiska morden på Mcduffs familj ligger bra till för tolkningar av denna typ. Polanski har värjt sig mot dessa tolkningar och hävdat att dessa sceners gestaltning inspirerats av egna upplevelser under andra världskriget.

Polanskis version av Macbeth är både traditionell och personlig. Han har respekt för det grundmaterial han behandlar, han följer Shakespeares drama relativt troget. Det är naturligtvis en nödvändig vid gestaltande av ett klassiskt drama, man kan inte ta sig vilka friheter som helst och sedan åka konstnärlig snålskjuts på det grundmaterial man utgår ifrån. Ett anna sätt att gå tillväga vid filmatisering av Macbeth visas denna termin i Kurosawas Blodets tron.

En av de förändringar som Polanski och hans manusmedarbetare Kenneth Tynan har vidtagit är att göra paret Macbeth relativt unga, de brukar ofta spelas av medelålders skådespelare. Det är en naturlig förändring, dels var medelåldern inte så hög hos de råbarkade krigare i den vilda tid där handlingen utspelas. Dels är det även så att möjligheten att få arvingar är en inbyggd motivering för paret Macbeths handlande. Om loppet redan var kört på detta område blir förföljandet av Banquo och dennes arvingar tämligen meningslöst.

Polanski besatte sin film med relativt okända skådespelare, några säljande stjärnor behövdes inte, han var själv den stora stjärnan. Jon Finch gör en hygglig Macbeth, om än något opersonlig. Francesca Annis lyckas inte fylla ut Lady Macbeths krävande roll, kvinnan som hårt pådrivande bakom mannen lyckas hon inte gestalta. Kanske var det hennes yttre företräden,och viljan att exponera dessa, som gjorde att hon fick rollen i denna film som producerades av tidningen Playboys grundare.

Macbeth är en grym och våldsam film som i sin beskrivning av makten och härskandet är mycket mörk,och bekräftar den gamla sanningen att det svåra är inte att ta makten, utan att behålla den. Figuren Ross blir något av en nyckelfigur, denne opportunist som alltid förmår vända kappan efter vinden och ständigt lyckas befinna sig på den starkastes sida. Det är en figur vi nog alla stött på flera gånger, inte minst har nog Polanski gjort det under sin ungdom i det kommunistiska Polen.

HE