Nattens skönheter

Ur Rune Waldekranz ”Film från hela världen” (1956):

Mötet mellan fantasi och verklighet är ju ett genomgående motiv i Clairs filmer, men han har väl aldrig förr funnit en osöktare form för denna sin uppvisning i artistiska stilbrytningar än just i Nattens skönheter i vilken en ung musiker Claude (Gérard Philipe), trött på vardagens diablerier, drömmer sig bort till svunna, förment lyckligare, tidsepoker. Claude, det misskända geniet, plågas dagligen av oljudens inferna. Hans strävan går ju ut på att skapa välljud, klanger, melodier, men runt omkring honom larmar alla maskinålderns tortyrinstrument: hackiga motorer, ilskna bilhorn, sadistiska tryckborrar. Enda möjligheten för Claude att komma i kontakt med skapandets källor är genom drömmen. I nattens drömmar finner han sina sångmöer — de är lika många och exakt desamma som de skönheter, vilka fresta honom om dagen på gatan eller på kaféet. Men i drömmen får de förklarad gestalt, en romantisk lockelse som snabbt och konsekvent blir hans fördärv. I surrealistiska stiliserade ”historietablåer” låter oss René Clair uppleva den amoröse Claudes kärleksbesvikelser i drömmens världar. Uppslaget varieras med outtröttlig uppfinningsförmåga. Nuet smälter in i det förgågna, drömmen förblandas med verkligheten. René Clair bollar lekfullt med tidsbegreppet. Ironiskt kontrasterar han de skilda tidsplanen mot varandra — liksom drömmen mot verkligheten. Med ett underfundigt löje skjuter han tidsplanen in i varandra, låter dem spela samtidigt.

René Clair har mångfaldiga gånger bekänt att Méliès är en av hans stora inspirationskällor. Och onekligen finns det mycket i Nattens skönheter som är en indirekt hyllning till Méliès drömvärld. Liksom den gamle trollkarlen från Montreuil-sous-Bois finner också René Clair sitt främsta nöje i filmens nästan obegränsade möjligheter att skapa illusion — och att lika effektfullt bryta den. Detta leder honom någon gång på farliga avvägar.

René Clair söker sig i Nattens skönheter fram till en filmkonst som ger en syntes av stumfilm och ljudfilm och som låter det visuella och det auditiva komma till sin rätt i lika mån (och gärna i ett montage som på ett avslöjande sätt kontrasterar de bägge uttrycksmedlens egenvärde). För René Clair är filmen — liksom en gång för Méliès — den fulländade fantasimaskinen, ett instrument för drömmar och för skönheten men också för verklighetskontakt.