Regi: Bob Balaban.
Manus: Christopher Hawthorne.
Foto: Ernest Day, Robin Vidgeon.
Klippning: Bill Pankow.
Ljud: Douglas Thane Stewart.
Musik: Jonathan Elias, Angelo Badalamenti, Sherman Foote.
Sånger: ”Cerezo Rosa” framförd av Perez Prado, ”Cherry Pink and Apple Blossom White” av Mack David, Jacques LaRue, Louiguy; ”Memories Are Made of This” av Terry Gilkyson, Richard Dehr, Frank Miller, framförd av Dean Martin; ”Purple People Eater” av Sheb Wooley;”Chantilly Lace” av J P Richardson, framförd av the Big Bopper; ”Moments to Remember” av Robert Allen, Al Stillman, framförd av The Four Lads; ”Continental Cuisine” av Angelo Badalamenti, Frank Stanton; ”Meatlof Mambo” av Angelo Badalamenti.
Arkitekt: Andris Hausmanis.
Dekor: Michael Harris.
Kostymer: Arthur Rowsell.
Smink: Linda Gill.
Specialeffekter: Gord Smith, Derek Howard.
Stunt Koordinering: Rick Forsyth.
Stunt: Richard Berube, Brent Meyer, Leslie Munro.
Produktion: Bonnie Palet, Vestron Pictures/ Great American Films Limited Partnership, USA 1989.
Skådespelare: Randy Quaid (Nick Laemle), Mary Beth Hurt (Lily Laemle), Bryan Madorsky (Michael Laemle), Sandy Dennis (Millie Dew, skolpsykolog), Juno Mills-Cockell (Sheila Zellner), Kathryn Grody (miss Baxter), Deborah Rush (mrs Zellner), Graham Jarvis (mr Zellner),Helen Carscallen (farmor), Warren Van Evera (farfar), Wayne Robson (lab.föreståndare), Uriel Byfield (liten pojke), Mariah Balaban (liten flicka), Larry Palef (hallåman).
Längd: 82 minuter.
När filmen öppnar glider vi in i den vänliga och leende amerikanska förortsidyllen. På ytan förefaller allt stöpt enligt idealfamiljens bekanta mönster. Det är det unga, framgångsrika föräldraparet i sin praktfullt inredda villa och med sin till synes välartade unge son. Det är kort sagt det kärnfamiljsideal som blivit normen för socialisationen i det västerländska samhället. Det är en på ytan glättad och slickad bild i bjärta färger av hur denna samhällstyp älskar att se sig själv återgiven.
Men vad är det med sonen egentligen? När han borde vara lycklig och välanpassad drömmer han hemska saker om blod på nätterna, han har ångest för mörkret och i skolan börjar han rita konstiga teckningar av sina föräldrar. Skolpsykologen kallas in och lägger sin panna i djupa veck. Vad är det som sker bakom fasaden i detta idealhem egentligen, i denna 50-talsidyll där pappa egentligen borde veta bäst? Parents, som är skådespelaren Bob Balabans debutfilm, är en av dessa utmärkta amerikanska skräckfilmer som verkar genom att steg för steg förvandla en oskuldsfull verklighet till skräckvärld som långsamt avslöjar vad som finns bakom fasaden (filmen har ofta jämförts med den kontroversiella Blue Velvet). Hur detta ”äppelamerika” i själva verket inrymmer allt det som den moderna civilisationen försöker förtränga av det mänskliga barbariet. Ofta har ju modern skräckfilm åskådliggjort detta genom att placera spelplatsen i periferin med marginaliserade grupper, som får påminna om det korta steget mellan civilisation och barbari samt hur tunn polityren är hos den förra ( se t ex klassiker som Motorsågsmassakern eller Ögon i natten).
Nu har hela problematiken så att säga flyttat in i det moderna samhällets kärna, in i själva kärnfamiljens sköte. Här är det inte fråga om en ond destruktiv kraft som är resultatet av utstötning ur denna livsform (som i Alla helgons blodiga natt). Här ligger det exakt i mitten och offren är dess avkommma. Det moderna barbariet som mordet på framtiden. Man skulle kunna upprepa det som den engelske kritikern Robin Wood sade om Motorsågsmassakern, att det är en film som endast är möjlig i ett samhälle som frivilligt beträtt vägen till sin egen undergång.
PQ