Paris dansar

René Clair hade inga större svårigheter att anpassa sig till ljudfilmen, hans första ljudfilmer anses ha haft stor betydelse för att konstnärligt frigöra ljudfilmen från mikrofonens förbannelse. Clair insåg även tidigt musikens betydelse som ett viktigt verktyg i filmskapandet. Två klappande hjärtan (A nous la liberté, 1931) är en framtidsvision som allmänt anses ha inspirerat Chaplins Moderna tider. De flesta av Clairs filmer spelades in i studio där han kunde kontrollera det mesta, han samarbetade i flera av dessa tidiga filmer med målaren Lazare Meerson som skapade dekor helt i linje med Clairs intentioner.

Paris dansar är berättelsen om taxichauffören Jean och blomsterflickan Anna och deras kärlek, och de hinder som finns för denna. Själva huvudhandlingen är föga originell, men det intressanta är hur Clair berättar den. Ett inte oviktigt inslag i filmen är de bifigurer Clair skapar, vars anknytning till huvudhandlingen är mycket tunn, men som är väsentliga för filmens atmosfär. Den engelske kritikern Gavin Lambert beskriver det så här (NFT 1960): ”In och ut ur historien, skapande sitt eget drama, raglar en av Clairs mest magnifika skapelser, den druckne herr Imaque, kräset väljande en blomma för sitt rockslag, diskret galant, och den ofarligaste man som någonsin gått runt med en skarpladdad pistol. I den växlande atmosfären vid torget som hjältinnans våning vätter mot kan man känna hela filmens olika känslolägen. aldrig har det gjorts en mer personlig film om Paris.”

I Veckojournalen (nr 2 1934) sammanfattade Stig Almquist filmen: ”Ett evenemang, förvisso, en vederkvickelse, om också inte en upplevelse.”

Rune Waldekranz beskriver filmen i ”Filmen växer upp” (1941): ” Den är fri från allt artisteri, alla kapriser och krumsprång. Den berättar sin historia och skildrar sin miljö med klassisk enkelhet. Den lyriska undertonen är varm. han älskar sin stad och dess människor, dess gator och hyreshus. Den förälskade är uppriktig och uppriktighetens språk är enkelt och fåmält.”

HE