Rosemarys baby

Hösten 1989 hade Filmstudion stor framgång med en serie filmer av Roman Polanski. Om man skall gå efter publiksffrorna, och det skall man, var det ett uppskattat initiativ av styrelsen. I denna serie saknades flera av Polanskis filmer. Efter ett oförtrutligt arbete har Filmstudions styrelse lyckats sätta ihop en kompletterande serie. den enda av Polanskis långfilmer som inte kommer att visas är What?, en ganska misslyckad komedi inspelad i Italien 1973, även om denna film också har sina förespråkare.

”This isn’t a dream, this is really happening.”

[ur Rosemarys baby]

Polanskis film Vampyrernas natt (1967) blev en stor framgång i USA, trots att den där klipptes ner och även på andra sätt förändrades av producenten. För det kan väl inte vara så att det var tack vare dessa förändringar som vidtogs mot Polanskis vilja som gjorde att filmen nådde framgång?

Polanskis första projekt i Amerika blev filmatiseringen av Ira Levins roman ”Rosemary’s Baby” från 1967. Boken hade redan på manusstadiet inköpts av skräckfilmsproducenten William Castle, som hade planer på att själv göra filmen. Att så inte blev fallet kan vi nog vara tacksamma för, det hade säkerligen blivit en mycket sämre film än den som Polanski gjorde.

Rosemarys baby handlar om det unga paret Guy och Rosemary Woodhouse som hyr en lägenhet i ett gammalt hus i New York. de kommer i kontakt med lätt bisarra grannar, och när sedan Rosemary blir gravid tilltar komplikationerna, medan Guys hittills ganska misslyckade skådespelarbana tar fart. Men vad är det egentligen som händer?

Filmen, och boken, handlar om religionens urartning, något som i och för sig är en naturlig följd av religionen. För en person som Polanski, jude uppväxt i det av katolska kyrkan alltför dominerade Polen och som sedan genomlevt först nazismens och sedan kommunismens terror är det fullt förståelig att man inte kan vänta sig alltför mycket förståelse för religionen och dess riter. För det som sker i Rosemarys baby är bara en del av den kristna religionen, om än i kanske inte så ofta uppmärksammade konsekvenser. Det som händer i filmen sker i verkligheten, inom filmens fiktion av verklighet. Det hela är inte en dröm som somliga som störts av filmens implikationer velat ha det till. Det är inte heller en skildring av en sjuk människas sammanbrott i ett friskt samhälle, som i Repulsion. Det är snarare en frisk människas konfrontation med ett sjukt och perverterat samhälle som Polanski skildrar, något som förmodligen ligger nära hans egen upplevelse av världen.

Rosemarys baby gav Mia Farrow hennes första filmroll, hon hade tidigare mest varit verksam inom TV och varit gift med en känd sångare. Hon gör en mycket övertygande prestation i huvudrollen, hon kom också väl överens med Polanski under inspelningen. Samarbetet med John Cassavetes förlöpte inte lika smärtfritt. Han var inte den första man ville ha som Guy men blev den enda kvarvarande när större namn av olika orsaker föll bort. Polanski och Cassavetes representerade helt olika inställningar till filmen som medium, och de uttalade både under och efter inspelningen förakt för varandra.

Det konstiga grannparet spelades av de gamla rävarna Sidney Blackmer och Ruth Gordon, den senare kanske mer känd som manusförfattare tillsammans med maken Garson Kanin till flera av George Cukors filmer med Tracy och Hepburn. Gordon fick en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin insats. Filmen blev en stor succé, och världen, eller åtminstone Hollywood, föreföll ligga öppen för Polanski.

Det brukar höra till att när man behandlar Roman Polanski uppmärksammar man alltid bisarra och våldsamma sammanhang, även om de verkar långsökta. Noteras kan följdaktligen att utanför det hus där filmens exteriörer spelades in mördades 1980 John Lennon.

HE