Spartacus

Stanley Kubrick var redan från början en regissör som ville ha full kontroll över sina filmer. Detta har sitt pris. När han 1957 hade avslutat Ärans väg (Paths of Glory) hade han uppnått status som filmregissör: fyra filmer regisserade, den senaste i miljondollarklassen och med stjärnor som Kirk Douglas i rollistan.

Men han hade inga pengar. Lönen för regiarbetet var avhängig av om filmerna gjorde vinst och det hade de inte gjort.

Universal var i färd med att producera en av de för tiden så populära storfilmerna där allt skulle vara stort — stor duk, stort ämne, stora skaror statister, stora stjärnor i mängd, stor budget. (Vid den här tiden var konkurrensen med TV som starkast och mening var att filmerna skulle vara allt det som TV inte var.)

Ämnet var spektakulärt, slavupproret under ledning av gladiatorn Spartacus mot Romarriket under första århundradet före Kristus. Här borde allt som drar en storpublik gå att få med, eller som distributörens reklamslogan löd: ”Filmen som har allt! Passion — Kärlek — Hat — Ömhet — Brutalitet — Äventyr och Spänning!”

Budgeten låg på tolv miljoner dollar. Verkställande producent och titelrollsinnehavare var Kirk Douglas. Regin hade anförtrotts Anthony Mann som dock hoppade av efter en veckas produktion. Stanely Kubrick anställdes som ny regissör. För honom var det en medalj som hade sin ofrånkomliga baksida. uppdraget gav honom pengar, en gigantisk budget att arbeta med, skådespelare han bara kunnat drömma om tidigare. Men samtidigt var hans kontroll över filmen begränsad, framför allt var det manuset som ställde till besvär. Dalton Trumbos version av historien var inte riktigt i linje med Kubricks egna idéer om hur en film skall byggas upp. Kubrick omarbetade också manuset flera gånger under inspelningen, men huvuddragen gick inte att ändra på.

Resultatet, filmen Spartacus, har haft nypremiär ett antal gånger och mottagandet har växlat. Så här skrev t ex Barbro Hähnel efter den första svenska premiären 1962:

”Praktfulla bataljer har man sett förr, men för min del har jag inte blivit så starkt engagerad som jag blev av slutstriden mellan trälarnas armé och de forna herrarna — delvis genomgår ju filmens Spartacus samma öden som verklighetens, och Kubrick har inte förfuskat stoffet.”

Vid en senare premiär 1976 var DN:s Leif Zern mindre nådig:

”Å andra sidan genomsyras Kubricks film av en kraftdyrkan som grumlar ideologin. Herrarna är dekadenta och maktlystna, försvagade av ett liv i lyx och förfining. De upproriska slavarna sväller av muskelstyrka. Kirk Douglas är som ett lejon som rymt från cirkus, och han spelar sin hjälteroll utan reservationer.

Med andra ord: det är inte bara klasserna som ställs mot varandra, folket mot överklassen. Det är den råa styrkan som under en av historiens parenteser tillåts triumfera över svagheten.

Filmens estetik bidrar på sitt sätt till denna motsägelsefulla ideologi, blandningen av foklighet och fascism. […]

Jag hoppas jag snart glömmer den här vidriga filmen igen.”