The Rainbow

Ken Russell slog igenom, med dunder och brak, 1969 med Women in love, en filmatisering av D H Lawrence roman från 1920. Men för den uppmärksamme hade han gjort intryck redan tidigare genom den serie av mycket egensinniga konstnärsbiografier han gjort för BBC över t ex Prokofiev, Delius och Richard Strauss.

Efter Lawrence-filmatiseringen fortsatte med kompositörsporträtt, men nu i biograffilmens form. 1970 kom The music lovers som handlade om Tjajkovskij, 1974 Mahler, 1975 Lisztomania. Mellan dessa regelbundna besök hos kompositörer gjorde han filmer om allt möjligt, men alltid lika extravaganta, personliga och, för somliga, överlastade.

Men 1988 återvände han till D H Lawrence i ett sedan länge planerat projekt och gjorde en, för Ken Russell, ganska nedtonad version av romanen som föregick Women in love — The Rainbow.

Så här säger Ken Russell själv om filmen:

”Jag var mycket nöjd med Rainbow-manuset, framförallt tack vare Vivs [Vivian Russell, Ken Russells fru] medverkan. I allmänhet ligger en regissör illa till det ögonblick han plockar upp pennan för att ensam skriva manus. Om regissören är någonting att ha, har han en bild av den färdiga produkten i sitt huvud. När han arbetar baklänges och försöker fästa sin vision på papper, tar han följaktligen en hel del för givet. Men vad som är kristallklart för honom kan vara rätt dunkelt för alla utom de som är klärvoajanta. Viv kanske inte är någon tankeläsare men hon kunde åtminstone komma åt min hjärna och skriva ut ett manus som var tillräckligt lättfattligt för en filmbolagsdirektör med begränsad tid och intellekt.

Med höga förhoppningar skickade vi manuset som expressbrev till min Hollywood-agent Bobby Littman, som i sin tur var lika entusiastisk. Women in love hade varit en hit. The Rainbow hade ett bättre manus och borde därför bli en ännu större framgång. Valentino skulle snart vara förlåten och glömd - vilken annan film om Hollywood har förresten gått med vinst? Med The Rainbow var jag tillbaka i Lawrence-land. Där fanns nakenbrottning (den här gången mellan en man och en kvinna) och skenande djur (den här gången hästar), hela det fantastiska landskapet och de vanliga kåta gruvarbetarna. […] Min karriär kunde ha slutat med Gothic, eftersom den inte blev någon kassaframgång — av en mängd skäl, bland annat på grund av en monumentalt felaktig rollbesättning och ett hysteriskt tempo. […] Men som tur var för mig distribuerades filmen i Amerika av det nya och framåt bolaget Vestron — och de lyckades bra med filmen, framförallt när det gällde videoförsäljningen. Så bra att jag skrev kontrakt med dem för tre filmer, ett kontrakt jag i skrivande stund har avslutat. Filmerna var Salome’s last dance, en fantasi efter Oscar Wildes pjäs, en modern version av Bram Stokers The lair of the white worm och The Rainbow efter D.H. Lawrence.” [Ur ”Ken Russell — A British Picture”, Ken Russells självbiografi 1989]