Eldprovet

Regi: Erwin Leiser. Manus: Erwin och Vera Leiser. Foto: Peter Wapneke. Produktionsledning: Renee Gundelach. Produktion: Erwin Leiser, Sveriges Television Kanal 1, Sverige 1988. Premiär: 9/11 1988, Kanal 1 (TV). Längd: 80 minuter.


Den 7 november 1938 tog sig den 17-årige judiske flyktingen Herschel Grynszpan inpå den tyska Parisambassaden och dödade tredje sekreteraren Ernst von Rath. Dådet var en hämnd för att Grynszaps far tidigare deporterats till Polen. Han hade egentligen avsett döda den tyske ambassadören, men von Rath blev hans offer. En historisk ironi är att von Rath stod under uppsikt av Gestapo för sin bristande nazistiska lojalitet.

De styrande i Tyskland var inte sena att reagera. ”Spontana reaktioner” från det tyska folkets sida gentemot judarna organiserades snabbt, främst av propagandaministern Josef Goebbels och SS:s andra man Reinhard Heydrich. Detaljerade instruktioner utgick till partiapparaten, exempelvis order om att synagogor bara fick brännas ner om de inte skadade intilliggande tysk egendom. Natten mellan den 10 och 11 november 1938 iscensattes det som senare, eftersom tusentals fönster slogs sönder, kallats Kristallnatten. Enligt en preliminär rapport den 11 november sammanställd av Heydrich hade minst 815 affärer, 171 bostadshus bränts ner, 119 synagogor förstörts av eld och ytterligare 76 totalförstörts. 20000 judar hade arresterats, 36 dödats, 36 allvarligt skadats. Det totala antalet dödade och skadade och den förstörda egendomen uppskattades i efterhand som mångdubbelt större. Dessa ”spontana” reaktioner ledde också till problem för de tyska försäkringsbolagen, som om de betalat skadorna gått omkull. Men det ordnades upp av Herman Göring, pengarna betalades ut men beslagtogs och återbetalades till bolagen. Samma ekonomiska tänkande skulle senare tillämpas under Förintelsen, som judarna själva fick bekosta.

[Denna sammanfattning bygger på William L Shirers ”The Rise and Fall of The Third Reich”, amerikansk upplaga 1960, s 430–437.]

Erwin Leiser var med om Kristallnatten, han var då 15 år. Han vill inte själv använda ordet Kristallnatten. han talar i stället om Pogrom, en gammal rysk term för judeförföljelse. Leiser har gjort sig känd för en lång rad filmer om nazismen och Tredje Riket, såsom Den blodiga tiden och Dö för Hitler? Han har på senare år även gjort fimer om olika moderna konstnärer.

Det finns inte så mycket filmat material från Kristallnatten, nazisterna förbjöd all filmning av händelserna, men Leiser har hittat en del aldrig tidigare visat material. Han intervjuar också personer som var med under den fasansfulla natten, både okända och kända, såsom Simon Wiesenthal och klädskaparen Mago.

Flera historiker, som Shirer, ser Kristallnatten som en avgörande händelse i den utvecklingskedja som som ledde fram till Förintelsen. Här kunde de styrande i Tyskland testa hur långt de kunde gå i förföljandet av judarna, och sedan avläsa både inhemska och utländska reaktioner. De utländska blev som så ofta ganska lama, en och annan hemkallad ambassadör, men inte mycket mer. Man skall komma ihåg att samma år, 1938, undertecknades den 30 september Münchenavtalet (”Fred i vår tid”). Vad som verkligen hände då, och var det skulle leda, var et kanske inte så många som insåg då. En som var med och som åsåg det hela var Albert Speer, då Hitlers arkitekt, och senare under kriget rustningsminister. I sina memoarer, ”Inne i Tredje Riket” reflekterar han: ”Jag såg inte mer än att fönsterglas slogs sönder, att under denna natt gick Hitler för fjärde gången i sitt liv över Rubicon, att han tagit ett steg som oåterkalleligt beseglade hans lands öde. Kände jag, om än bara för ett ögonblick, att någonting började som skulle sluta med tillintetgörandet av en hel grupp i vår nation? Kände jag att detta utbrott av vandalism förändrade min moraliska substans? Jag vet inte.”

Filmer som Die Feuerprobe kommer nog alltid att vara nödvändiga. Det är en ofta upprepad truism att vi kan lära, och att vi lär, av historien, och att det är därför det historiska studiet är nödvändigt. Tyvärr är det inte så enkelt. Alltför många ser historien som ett medel för egna syften där alla krav på källkritik och sanning är onödiga. Ett exempel på detta destruktiva och farliga sätt att använda historien finns för övrigt i en av de filmer Filmstudion visar denna termin, David Mamets Hatet.

Men Leiser vill försöka visa vad som hände, och genom att göra det se till att någonting liknande aldrig upprepas.

HE

   

© Uppsala Filmstudio