Regi och manus: Ingmar Bergman. Foto: Martin Bodin. Originalmusik: Dag Wirén. Produktion: Svensk Filmindustri, Sverige 1954. Roller: Gunnar Björnstrand (David Erneman, kvinnoläkare), Eva Dahlbeck (Marianne Erneman), Åke Grönberg (Carl-Adam, skulptör), Harriet Andersson (Nix Erneman), Olof Winnerstrand (Henrik Erneman, professor), Renée Björling (Svea Erneman), Yvonne Lombard (Suzanne Melin), John Elfström (Sam, chaufför), Carl Ström (Fabror Axel), Dagmar Ebbesen (Lisa, sjuksköterska), Siv Ericks (Patient hos David), Sigge Fürst (Präst) Torsten Lilliecrona (Portier), Ingmar Bergman (Tågpassagerare). Premiär: 4/10 1954 Röda Kvarn (Stockholm). Längd: 96 minuter.
En lektion i kärlek från 1954 var Ingmar Bergmans 14:e långfilm. Året före hade han på Sandrews gjort det tyngre dramat Gycklarnas afton, som fortfarande räknas som en av hans främsta filmer, men som tyvärr också blev ett stort ekonomiskt bakslag. Åter på Svensk Filmindustri uppmanades han att lämna de allvarliga ämnena för lättare och mera komedibetonade uppslag, gärna med ironiska erotiska undertoner. En lektion i kärlek blev den första av tre filmer i denna genre. Året därpå följde Kvinnodröm och Sommarnattens leende, som blev hans första internationella framgång.
I En lektion i kärlek arbetade Ingmar Bergman vidare i samma stil som i det avslutande avsnittet i episodfilmen Kvinnors väntan (1952), en klassisk komediepisod om ett gift par som en natt fastnar i en hiss. Paret spelades av Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck, och där provade Ingmar Bergman för första gången den lätta och sofistikerade stil som han här genomförde mera konsekvent och genomarbetat.
Björnstrand och Dahlbeck återkom också som gift par även här, ett team som också firar stora framgångar i Sommarnattens leende. Björnstrand spelar i En lektion i kärlek en vänsterprasslande psykolog, som har en trulig tonårsdotter (spelad av Harriet Andersson) och en stilig hustru som försöker få honom att återvända till den äktenskapliga lyckan. Regissören själv skymtar på typiskt Hitchcock-manér förbi i en tågkorridor.
Med undantag av Harry Schein i BLM var recensenterna genomgående tämligen positiva, som exempelvis surkarten Carl Björkman i DN: "En lektion i kärlek är en film med lätt och graciöst handlag, den är obekymrad i sin lekfullhet, snabb i sina växlingar. Men samtidigt har den en allvarsam underton, den borrar djupt, mycket djupt, i äktenskapets lycka och tragedi, och man har en stark känsla av att den som gjort denna film vet mycket om människans ensamhet och hennes krampaktiga försök att finna kontakter och söka sig vägar ut till gemenskapen. Och detta sägs utan att figurer och situationer pressas och utan att allvaret serveras på bricka. Ingmar Bergman visar sig den här gången /-/ kunna behärska den svåra konsten att le och vara allvarsam."
BB