Hatet

Att bryta mot förväntningar och konventioner som åskådarna (både professionella och ”vanliga”) har på en film tas oftast illa upp. Men att göra detta kan ibland om det handhas av en kompetent iscensättare ge goda resultat. Men ibland verkar det som om kritikerkåren och åskådarna fortfarande inte kommit över vad Hitchcock hade för sig i Psycho.

Ett exempel på denna oförståelse och tröghet är mottagandet av David Mamets tredje film som regissör, Hatet. Filmen börjar som en vanlig snutfilm, med våldsamheter i jakten på en narkotikabrottsling. Men snart dras filmens huvudperson, Bobby Gould, in i jakten på mördaren av en gammal judisk kvinna. Gould är själv jude men har alltid upplevt sig själv som i första hand polis. Men nu dras han in i en ny och för honom okänd värld, om möjligt ännu brutalare och oförsonligare än den ”vanliga” brottsvärld han vanligen rör sig i.

Flera kritiker har hävdat att filmen inte hänger ihop, att den består av en massa lösa delar som inte har något större samband med varandra, och den förskjutning av perspektivet som Mamet genomför blir för många svårsmält. Att gå från polis- och thrillerfilm till djuplodande moralisk diskussion om rasidentitet och samhällsfilosofi blir för många för svårt.

Mamets film är en av de mest avslöjande och penetrerande skildringarna av de allt djupare och öppnare såren i det amerikanska samhället. Hans film ifrågasätter de amerikanska idealen, och i förlängningen av filmen ställs frågan om dessa ideal någonsin har förverkligats. Är sammansmältning och samhörigheten mellan olika folk och olika raser överhuvudtaget möjlig? I den livsavgörande och oförsonliga kamp mellan olika organisationer, och dess medlemmar, som Gould blir indragen i finns inga ideal kvar, det är bara själva kampen som betyder någonting. Något mål för denna kamp finns inte och vem och vad som helst kan offras utan någon som helst reflektion om värdet av detta offer. I denna kamp mals den lilla människan obarmhärtigt ner, och kastas efter begagnandet bort.

David Mamet är en av USA:s mest uppburna teaterförfattare med en rad pjäser bakom sig, ofta uppmärksammade för snärtig dialog. Han har även gjort insatser inom filmen med flera förtjänstfulla manus, till filmer som Sidney Lumets rättegångsdrama Domslutet (1983) och Brian De Palmas gangsterepos De omutbara (1987). Mamet debuterade som filmregissör 1987 med En bricka i spelet, en skickligt tvinnad historia om skillnaden mellan en människas egen uppfattning om världen och hur denna värld verkligen ser ut. 1989 gjorde han den lättviktiga maffiakomedin Ändrade förhållanden. I alla hans tre filmer spelas huvudrollen av Joe Mantegna, som tidigare arbetat med Mamet på teatern. Inte minst efter sin insats i Hatet framstår han som en av de mest kvalificerade krafterna i amerikansk film.

Mamet har lyckats tillgodogöra sig filmens berättarmetoder, det vill säga något mer än enbart rakt av avfotograferade talande människor. Ett bra exempel på Mamets hantverkskunnande är den scen där Gould är i den judiska familjens våning och talar med sin kollega i telefon om sin frustration över det påtvingade fallet.Genom en avslöjande kamerarörelse lyckas Mamet förskjuta perspektivet på hela scenen, och på Goulds karaktär.

HE