Regi och manus: Aki Kaurismäki. Idéarbete: Sakke Järvenpää, Mato Valtonen, Aki Kaurismäki. Foto: Timo Salminen. Ljud: Jouko Lumme. Klippning: Raija Talvio. Regiassistent: Pauli Pentti. Produktion: Aki Kaurismäki/Villealfa Productions. Klas Olofsson och Katinka Farago/Svenska Filminstitutet i samarbete med Finnkino, Megamania, Esselte AB, Sverige/Finland 1989. Roller: Sakke Järvenpää, Heikki Keskinen, Pimme Korhonen, Saku Kuosmanen, Pekka Oinonen, Silu Seppälä,Mauri Sumén, Mato Valtonen, Pekka Virtanen (Leningrad Cowboys), Matti Pellonpää (managern Vladimir), Kari Väänänen (byfånen Igor), Jim Jarmusch (bilförsäljare i New York), Nicky Tesco (släktingen). Svensk premiär: 4/8 1989 Filmstaden (Stockholm). Längd: 82 minuter.
De finska bröderna Aki och Mika Kaurismäki har snabbt uppnått något av kultstatus bland världens filmdårar. Dock föll knappast Leningrad Cowboys Go America de svenska kritikerna i smaken. Å andra sidan har somliga av dessa ganska långt till humorn och äger en allmän oförmåga att läsa in lite mer väsentliga saker i det de ser. De har också svårt att uppfatta den satiriska dimensionen i en film som denna, i mycket är den en parodi på hela road-moviegenren (och inte en tröttsam upprepning av den som somliga tycks tro).
I mycket excellerar de två bröderna i att skildra det man kan kalla finsk mentalitet in absurdum. Fåordigheten och kargheten växer ut till öknar eller kalhyggen i deras filmer (som i den här tidigare visade Flickan från tändsticksfabriken.
Leningrad Cowboys, som faktiskt numera finns på riktigt och uppträder i sin absurda mundering, lockas av den gamla men ofta så bedrägliga framgångsdröm som lyser på andra sidan Atlanten – ett ofta anlitat motiv även i svenska lustspel. Därutöver utnyttjas de samvetslöst av olika personer bl a managern. Vistelsen i Amerika, det förlovade landet, blir en resa stödd på törnen.
Men som i alla lustspel får filmen ett lyckligt slut, fast framgången kommer inte som de tänkt sig. Det är inte musikindustrins hägrande dollarbuntar som lyckliggör utan mer näraliggande och mänskliga ting. Man kan kalla slutet lite smått utopiskt.
”Den sagolikt lyckliga slutscenen växer ut till en bild av den utopi som annars ligger outtalad i den blandning av civilisationskritik och romantisk idealism som genomsyrar brödernas filmer. /-/just därför tillåter Aki dem också att göra succé på en bröllopsfest, på den mexikanska landsbygd där samvaron ännu kan bygga på oexploaterade traditioner och ritualer. Det finska bandet har så att säga hittat det hem som inte längre existerar i deras eget land. Och kärleksförbundet kan ingås mellan man och kvinna under oförfalskat glädjefulla former, /-/Bandets manager-representanten för kommersialism och exploatering-inser att han inte längre har något att hämta och avlägsnar sig stilla. Detta är den realiserade utopin.” (ur artikeln Skuggor i paradiset av Peter Dahlén. Filmhäftet 67-68,1989).
PQ