Marlene

”Hennes eviga berömmande uppskattas som en av hennes berömvärda dygder – av andra, inte av mig. Hon har aldrig upphört att deklarera att jag lärde henne allt. Bland de många saker jag inte lärde henne var att vara pratsjuk om mig.” [Josef von Sternberg, ”Fun in a Chinese Laundry” (1973, s 224–5)]

”Josef von Sternberg var ett enastående geni, det enda geniet i sin generation och i filmvärlden.” [Marlene Dietrich, ”Marlene” (1990, s 102)] Detta är bara några av de uttalanden som dessa personer ägnat åt varandra. tillsammans utgör paret von Sternberg–Dietrich en av de mest fascinerande och mytiska företeelserna i filmhistorien. varje försök att beskriva, och i någon mån förklara, resultatet av deras ansträngningar kan bara tacksamt tas emot.

Nu när båda är borta, von Sternberg dog 1969 och Marlene avled under våren 1992, kan det åter vara dags att ta vara på ett av de bättre försöken att fånga fenomenet och myten Marlene Dietrich.

1983 gjorde skådespelaren och regissören Maximilian Schell en film om Dietrich, om hennes liv och karriär. Men han ställdes inför vissa problem. Den åldrade stjärnan vägrade uppträda i bild, hon hade enligt egen utsago redan blivit fotograferad alldeles för mycket. Så i filmen hör man bara hennes röst och Schells som ställer frågor som inte alltid tas så nådigt upp av föremålet för hans intresse. Intervjuerna varvas med klipp ur en lång rad filmer.

Även om filmen ibland kan vara nog så obarmhärtig i sitt avslöjande av den ibland självupptagna stjärnan bidrar den naturligtvis också till att hålla liv i myten om stjärnan. hon deklarerar att hon aldrig ser sina gamla filmer, de är enbart ”kitsch”. Men vid ett tillfälle när man visar en scen ur filmen Dishonored, från 1931, blir hon mycket upprörd över en bit som saknas.

Hon talar uppskattande om flera av de regissörer som hon arbetat med. Den ende store filmskapare hon avskyr är Fritz Lang. (I sina memoarer betecknar hon honom som medlem i ”Sadisternas Brödraskap”.) Lang gjorde 1952 västernfilmen Rancho Notorius, ett misslyckat försök att få fart på Dietrichs då falnande filmkarriär. Men hon är mer uppskattande av andra regissörer, Ernst Lubitsch, Billy Wilder och Orson Welles.

Den här typen av film kan naturligtvis lätt bli outhärdlig eller enbart fånig – både amerikansk och svensk television brukar åstadkomma outhärdliga porträtt av även mycket intressanta filmpersonligheter. Men Schell lyckas åstadkomma ett intressant porträtt av en av filmens stora, och även människan Marlene Dietrich. Hon säger både förnuftiga och dumma saker om personer och företeelser hon stött på under sitt liv. Men även den av många omvittnade omtanken om andra får sitt. Plötsligt avbryter hon intervjuaren eftersom det är dags för fikapaus – hon har själv bakat fikabröd till hela filmtruppen.

HE