Regi och manus: Hasse Ekman. Foto: Hilding Bladh. Originalmusik: Kai Gullmar (pseudonym för Gulli Bergström). Produktion: Terraproduktion, Sverige 1940. Skådespelare: Edvin Adolphson (Krister Dahl, direktör), Karin Ekelund (Barbro Brandt), Thor Modéen (Vårby, betjänt), John Botvid (Alexander Danielsson, taxichaufför), Marianne Aminoff (Britt), Katie Rolfsen (Hilda, hembiträde), Stig Järrel (Felix Tallgren, amanuens), Leif Amble-Næss (Signore Sardini, sånglärare), Anna-Lisa Baude (Fru Svenson), Carl-Gunnar Wingård (Fru Svensons advokat), Nils Jacobson (Höglund, kamrer), Mimi Pollak (Fröken Carlander, kassörska), Nils Hallberg (Springpojke på Kristers kontor), Julia Cæsar (Kristers nya sekreterare). Premiär: 9/11 1940 Grand (Stockholm). Längd: 83 minuter.
På 1980-talet då TV började visa Hasse Ekman-filmer en masse fick denne skickliga regissör en mycket välförtjänt återupprättelse som den store konstnär han verkligen var. Filmstudion har också de senaste terminerna visat ett flertal av hans bästa verk, som Ombyte av tåg, Banketten och Flicka och hyaciner. I Leif Furhammars i fjol utgivna svenska filmhistoria ”Filmen i Sverige” skriver den forne filmprofessorn att ”Hasse Ekman är nog den finaste filmberättare vi någonsin haft. Hans kompetens i det stycket har varit lika suverän i vilken genre han än rört sig, och han har rört sig i de flesta.”
Furhammar fortsätter: ”Men lättheten, lättfärdigheten och lättillgängligheten i hans berättarförmåga var blott alltför självklar för att någonsin ge honom den rätta konstnärliga tyngden i den samtida svenska kritikens ögon. Internationellt var hans chanser små, eftersom han bildmässigt även i sina 'seriösa' filmer var alltför lite iögonfallande för att göra sig gällande not de jurykriterier som var förhärskande vid festivalerna under denna tid. Ekman har däremot blivit en av de mycket få svenska filmskapare, vars konstnärliga ryktbarhet har tilltagit med åren.”
Hasse Ekman (född 1915) växte upp i teatermiljö (hans far var den legendariske aktören Gösta Ekman) och efter diverse skådespelarinsatser, som i Intermezzo (1936) samt en del filmmanus — bl.a. till P.G. Wodehouse-filmatiseringen Blixt och dunder (1937) — lät den vidsynte filmproducenten Lorenz Marmstedt honom regidebutera 1940 med just Med dej i mina armar. Denna crazykomedi, starkt inspirerad av exempelvis 30-talets amerikanska screwballkomedier, blev en god framgång och han prövade snart andra genrer de följande åren, som den patriotiska flygfilmen Första divisionen (1941) och den psykologiska pyromanthrillern Lågor i dunklet (1942) som visades på Filmstudion härom året.
Med dej i mina armar är knappast något originellt verk, men en flyhänt berättad förväxlingskomedi av en typ som inte var så vanlig i svensk film under den här tiden. Edvin Adolphson spelar en kvinnoglad direktör (med Thor Modéen som betjänt i en ovanligt återhållsam rolltolkning) som får en golfboll i huvudet och därmed tappar minnet. Han råkar dessutom få fel kavaj och får därmed för sig att han är en okänd slakteridirektör. Snart träffar han också sin ex-fru operasångerskan som han inte alls känner igen, men som han ivrigt börjar uppvakta till hennes förvåning.
Ekmans stora period kom framåt 1949-50 med filmer som Banketten och Flicka och hyacinter, men mot slutet av 50-talet började han tappa greppet och avslutade sin karriär med ett flertal ganska oinspirerade och ointressanta produktioner. 1964 kom hans sista film Äktenskapsbrottaren och sedan flyttade han till Spanien. Hans omväxlande liv skildras i Bengt Forslund inte helt lyckade bok om den ekmanska släkten, ”Från Gösta Ekman till Gösta Ekman” (1982).
BB