Mon Oncle
Regi: Jacques Tati.
Manus: Jacques Tati i samarbete med Jacques Lagrange, Jean L’Hote.
Foto: Jean Bourgoin.
Musik: F Barcellini, A Romans.
Scenografi: Henri Schmitt.
Produktion: Bernard Meurice, Specta-Films Gray-Film, Alter-Film (Paris), Film del Centauro (Rom), Frankrike/Italien 1957–58.
Roller: Jacques Tati (M Hulot), Jean-Pierre Zola (M Arpel), Alain Bécourt (lille Gérard), Lucien Frégis (Pichard), Dominique Marie (grannen), Betty Schneider (portvakterskans dotter), J-F Martial (Walter), André Dino (gatsoparen), Max martel (drinkaren), Yvonne Arnaud (Arpels hemhjälp), Claude Badolle (lumpsamlaren), Nicolas Bataille (arbetaren), Régis Fontenay (hängselförsäljaren), Adélaïde Danielli (Mme Pichard), Denise Péronne (Mlle Février), Michel Goyot (bilförsäljaren), Francomme (målaren), Dominique Derly (Arpels sekreterare), Claire Rocca (Mme Arpels väninna), Jean Rémoleux (kund på fabriken), Manconi (den italienske försäljaren).
Svensk premiär: 29/1 1959 Spegeln (Stockholm).
Längd: 115 minuter.
Monsiur Hulot är tillbaka i stan efter semestern. Han bor i en våning placerad på taket till ett hus som är ett under av snickarglädje med tillhörande torn, vinklar och vrår.
I total kontrast till detta bor systern och svågern i en villa som också är ett under men i dåtidens alla modernaste moderniteter. Självgående dammsugare (det vore något det), stålmöbler och kakelgolv (det ekar) och mekanisk självservering och betjäning i köket. Men alla dessa finesser kommer inte riktigt överens med M Hulot. Särskilt som han alltid trycker på fel knapp.
Filmen passar bra även i dagens samhälle med alla sina köksapparater som alla måste ha. Råsaftscentrifugar, microvågsugnar till popkornen och dessa elektriska korkskruvsöppnare som aldrig fungerar, men flaskan snurrar.
Det är den moderna 50-talsmänniskan Tati ironiserar. Moderniteterna och de tekniska hjälpmedlen växer en ibland över huvudet. Dom blir lite för fiffiga och effektiva. Men Tati är aldrig elak mot någon, han försöker bar visa det komiska i varje situation, vare sig det gäller en gatsopare, en hund eller en direktör. Han vill att människorna ska kunna skratta åt sig själva, vilket de kan om de ser sig själva på bio, enligt Tati.
Tati har inte gjort många filmer, men han tog också tid på sig att göra dom och de han gjort tycker de flesta om. De räknas idag till klassikerna i filmvärlden, kanske speciellt hans 3 första filmer Fest i byn, Semestersabotören och Min onkel.( -47, -53 och -58). Hans senare filmer Playtime -67 Traffic - 70 och Parade -74 blev inte lika väl mottagna av vare sig publik eller kritiker. Åren före sin död arbetade han på ett manus till en ny film som skulle hetat Förvirringen och utspelat sig i de moderna bankernas glas och stål komplex, men ingen vågade satsa på projektet.
Tati började som Music Hall-artist på 30-talet och var framgångsrik som mimare, en talang han utvecklade i sina filmer. ”Min ambition är att få folk att skratta”
Tatis landsmän uppskattade inte hans filmer lika mycket som i t. ex. svenskarna och engelsmännen gjort. Enligt Tati beror det på att fransmännen vill ha mer verbala skämt. Hans filmer innehåller mycket sparsam dialog.
Trots att Tati vid Cannes festivalen 1953 fick det internationella kritikerpriset och en Oscar för Min Onkel, blev han inte riktigt erkänd i sitt hemland förrän 1979 då han erhöll Franska Filmvärldens stora pris för sin produktion.
Även om M. Tati nu är borta, han dog 5 nov. 1982, så lever M. Hulot för alltid kvar hos många.
ChA