Minnen av lycka

Det är naturligtvis mycket frestande att göra en stor sak av att en filmregissör avlider alldeles efter att han färdigställt en film som heter The Dead. Detta var vad som hände den gamle filmräven John Huston, han avled 1987. Nu bör man inte falla för frestelsen att göra en sak av detta. Det är viktigare att notera att filmen blev en av Hustons bästa, och att hans sorti därmed fick något storslaget över sig.

John Huston (f 1906) tillhörde de verkliga Hollywoodveteranerna, även om många av hans filmer gjordes utanför, och i opposition, mot filmstaden. Efter diverse brokiga öden kom Huston mot slutet av 1930-talet till Warner Brothers effektiva filmfabrik, där han lärde sig hantverket av proffs som William Wyler och Raoul Walsh. 1941 debuterade han som regissör med Riddarfalken från Malta, efter Dashiell Hammetts roman, där Humphrey -Bogart etablerades som stjärna och filmpersonlighet. De skulle framgångsrikt samarbeta flera gånger under 1940-talet, som i Sierra Madres skatt (1949) är även John Hustons far, Walter, gjorde en minnesvärd insats. Hustons bana gick upp och ner, men vid en överblick av hans insats noterar man hur många fina filmer han gjorde. Från hans senare år kan nämnas lyckade filmatiseringar av inte helt lättfilmade litterära verk, som Ont blod (1979) efter Flannery O’Connor och Under vulkanen 1984, efter Malcolm Lowry.

James Joyce var Hustons favoritförfattare, han hade 1929 läst dennes -Ulysses i ett till USA av Hustons mor insmugglat exemplar, boken var på grund av den sexuella frispråkigheten förbjuden. Huston började fundera på en filmatisering av novellen ”The Dead” redan på 1950-talet, men det dröjde länge innan planerna kunde förverkligas. Hustons son Tony står som filmens manusförfattare, men man kan nog vara ganska säker på att John Huston haft stort inflytande på manusets utformning. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Hustons dotter Anjelika. Hon har på senare år framträtt som en personlig och strålande aktris som alltid lyser upp de filmer hon medverkar i. Om vad hennes far lärde henne säger hon (i Film Comment, okt 87): ”En kärlek till vackra ting och att försöka förstå i stället för omedelbara omdömen. En av de saker jag beundrade hos min far var att han ville veta vad man talade om, han hade svårt för dumhuvuden. Han tyckte om klyftiga påståenden, och jag beundrade hans sökande efter sådana

Joyces novell handlar om en fest hos några gamla systrar i Dublin i början av seklet. En mängd människor rör sig in och ut ur historien, men det är ett medelålders par som har någon sorts huvudroll. En visa sjungs på festen och den utlöser tragiska minnen hos kvinnan. En av filmens producenter, Wieland Schulz-Keil, försöker inringa Hustons karaktär och konstnärsskap (i Film Comment okt 87): ”John var den mest tålmodiga lyssnare och iakttagare, lättroad och uppfylld av den minsta händelse, den subtilaste modulering av rösten, de mest osammanhängande förslag – så länge det fanns någon mening, någon verklighet i förslagen. Men när han konfronterades med meningslösa förslag blev han otålig, och med folk han kände väl, uttalat elak. Han verkade oförmögen att acceptera det som bestod av enbart yttre prål”.

HE