Picassos äventyr

Det fanns en tid då filmkonsten var en internationell konstart. Det fanns en tid då till och med perifera länder med underliga språk, som till exempel Danmark och Sverige, kunde göra sig gällande på den internationella filmmarknaden. Det fanns en tid då filmen var stum och vältalig, istället för pratig och uttryckslös.

När ljudfilmen kom blev språkskillnader en kommersiell barriär. I början försökte man göra filmerna i några olika språkversioner – samma dekorer och samma regi men olika uppsättningar skådespelare. Snart blev detta dock för otympligt och filmens gemensamma stam växte ut i olika grenar som var för sig utvecklade sin egenart.

Men den språklösa filmen har levat kvar, lite i skymundan, i en av de allra äldsta filmgenrerna och en av de allra mest föraktade och förbisedda – slapsticken. Den var utan tal redan innan det fanns film, ordet slapstick kommer ju från den ”smällkäpp” som användes i pantomimerna när Harlekin ville ge sina medspelare ljudliga daskar.

På senare tid har t ex Jacques Tati, Benny Hill m fl fört traditionen vidare. I Sverige har vi Nils Poppe som mycket inspirerad av Chaplin odlat denna kroppsligt visuella konst. Hasse och Tage har också alltid haft en förkärlek för slapstick. I de flesta av deras filmer finns inslag av mer eller mindre ren slapstick, ofta kongenialt utförd av Gösta Ekman.

Deras höjdpunkt inom språkoberoende komik är naturligtvis Picassos äventyr, en film till brädden fylld av visuella gags och med dialog på ett hopkok av språkfragment. Filmen är på samma gång en fortsättning av studentspexets estetik, ett resonemang om konstens väsen och en hyllning till de tidiga filmklownerna. För vad annat än en hommage till stumfilmskomikerna är inte till exempel scenen där Picasso tappat rösten och uppsöker den legendariske, men något närsynte, doktor Albert Schweizer (Sven Linberg) som lyckas förlösa honom en välartad… sko!?

Man skulle kunna tro att en internationell lansering av en film som Picassos äventyr inte skulle ha några som helst problem. Men så blev inte fallet. I Amerika blev man tvungen att klippa bort scenerna som skojar med amerikanare, men ändå fick filmen nedgörande kritik. Ingen förstod någonting och det ifrågasattes om svensk humor överhuvudtaget existerade. I Frankrike blev kritikerna djupt chockerade över att man kunde komma på en så osmaklig idé som att skämta med Picasso, en stor konstnär. Helgerån!

NB