Solaris

Att auteurteorin skulle vara en allmängiltig teori för filmanalys är det nog inte så många som tror idag. När filmforskningen går framåt kartläggs åtminstone delar av de komplicerade samanhang som leder fram till de färdiga filmerna. Att då hävda att en persen (dvs regissören) är den som ensam skapar filmen utifrån en privat vision, som finns nerlagd i det färdiga verket och som det är kritikens uppgift att klarlägga, är inte sarskilt meningsfullt. Men i vissa fall fungerar auteur teorin, även som analysinstrument på filmer gjorda inom stora och komplexa filmindustrier. Teorin har exemplevis nog fortfarande sin giltighet vid analsen av Hitchcocks verk, eller ett modernare exempel, Woody Allan.

Auteurteorin kan kanske fungerna när man närmar sig den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij. Han gjorde bara sju långfilmer, och av dessa är fem stycken producerae i det mycket hårt styrda sovjetsamhället. Att Tarkovski trots systemets omvittnade förföljelse av all individualism lyckades genomföra sina mycket personliga, ibland kanske alltför personliga och ogenomträngliga filmer är intressant och facinerande. lbland erfar man en känsla av att produktionsförhallandena som ledde fram till filmerna är minst lika intressanta som filmerna själva.

Det är omvittnat av många att Tarkovskij var besatt av filmandet, och av film. Han intreserade sig för allt och bestämde alla detaljer vid filmernas tillblivelse. (Se skådespelerskans Alisa Frendlichs vittnesmål i artikeln om Stalker.) Så Tarkovskijs filmer är verkligen ”Tarkovskijfilmer”.

Vissa analyser upplevs ibland som om de går för långt, pressar matrialet för hårt i en viss riktning. I Madelein von Helands analys av Solaris i boken ”Gudar, makt och massmedia” (1979) får vissa dekorationsdetaljer, som den åtreuppväkta hustruns sönderrivna klänning sin mytologiska förklaring, eller en boxerhunds närvaro uppfattas som en parallell och anspelning på den återvändande Odysses hund Argos, osv. von Helands analys är intressant och tankeväckande, även om man inte alltid håller med henne.

Solaris är baserad på en klassisk sf-roman av en polske författaren Stanislaw Lem. Tarkovskij har ändrat på en del vid filmatiseringen vilket stört en del. Större delen av hanlingen utspelas på en planet, Solaris, där en mystisk ocean tycks kunna tränga in i de besökande människornas undermedvetna och i deras minnen, inte minst plågsamma sådana. Svaren på frågan vad Solaris egentlien är är nog lika många som filmens åskådare. Tarkovskij hade säkerligen också sin egen uppfattning när han gjorde filmen. Somliga har velat se Solaris som ett svar, en invändning, mot Stanley Kubriks År 2001, som förenklat setts som en hyllning till människans skaparförmåga och till tekniken, medan Soalris filmatisering ses som ett uttryck för humanism och mänsklighet. Denna typ av förenkling är naturligtvis att göra båda verken orättvisa. Frågan kan ställas vilken av filmrna som har det mest lättförklarliga slutet?

Mark le Fanu har skrivit en bok om Tarkovskij, ”The Cinema of Andrei Tarkovsky”, 1987, en uppslagsrik studie av Tarkovskijs verk, helt i avsaknad av den devota och lite kladdiga idoldyrkan som vidlåter allt för mycket av skriverierna om Tarkovskij. Om Solaris skriver le Fanu: ”Solaris förefaller mig på alla sätt vara ett majestätiskt och fullkomnat konstverk, utan att göra för mycket av denna synpunkt: ett mästerverk. Jag har sett filmen flera gånger och slås varje gång inte bara av dess rörliga skönhet, utan också av kvalitén på dess tankeinnehåll, tätheten i dess poetiska meditation. Bakom dess fantastiska dekor och händelser finns det en stillsam och filosofisk mänsklig sanning.”

HE