Tro, håb och kærlighed Regi: Bille August. Manus: Bille August & Bjarne Reuter. Foto: Jan Weincke. Musik: Bo Holten. Ljud: Niels Bokkenheuser & Erik Bjergfeldt. Klipp: Janus Billeskov Jansen. Scenografi: Søren Krag Sørensen. Kostym: Françoise Nicolet & Manon Rasmussen. Produktion: Per Holst, Per Holst Filmproduktion & Palle Fogtdal för Danska Filminstitutet och Dansk Television, Danmark 1984. Roller: Adam Tønsberg (Bjørn), Lars Simonsen (Erik), Camilla Søeborg (Anna), Ulrikke Juul Bondo (Kirsten), Thomas Nielsen (Henning, Bjørns lillebror), Lone Lindorff (Bjørns mor), Arne Hansen (Bjørns far), Bent Mejding (Eriks far). Svensk premiär: Längd: 104 minuter.
Tro, hopp och kärlek är en fristående fortsättning på Zappa. Det är 1964, Beatles härskar och Bjørn har blivit några år äldre. Kirsten är mycket intresserad av Bjørn, men Bjørn är inte intresserad av henne. Han har istället fått upp ögonen för Anna. De blir våldsamt förälskade men snart grumlas lyckan.
Recensenterna tyckte:
”Danmarks populäraste ungdomsfilm genom tiderna lever upp till förväntningarna. […] 60-talsskildringen är lika träffsäker som Hallströms 50-talskildring i Mitt liv som hund. […] Filmen har värme, humor och ibland – som i Bjørns möte med Kirstens överklassfamilj – nästan slapstickbetonade komiska inslag. Mitt i humorn finns även allvaret.” [Jan-Olov Andersson, AB 1/3 1986]
”Bille Augusts styrka är hans effektiva sätt att berätta i bilder, hans mod att våga lita till cad kameran registrerar utan att bli övertydlig i dialogen, hans doftrika tidsskildringar och, inte minst, hans förmåga att få unga människor att agera avspänt framför kameran. Med Tro, hopp och kärlek har Bille August gjort en film, som känns betydligt mer nära och angelägenän det mesta i den våg av amerikanska s k ungdomsfilm, som just nu väller över oss – och man behöver inte ens vara inte ens vara under 20 för att uppskatta hans film!” [Sven-Eric Lindberg, GP 12/4 1986]
”Handlaget i filmen är mycket personligt. Lätt men utan att för ett ögonblick bli ytligt, och som personinstruktör är Bille August påfallande lyhörd och skicklig. Det är säkert hans förtjänst att Lars Simonsen (amatör och arbetslös student) debuterar så lysande. Han är mer än spelar Erik, finner de absolut rätta uttrycken både för det kuvade och hämmade, för den dolda förälskelsen, för de av den hycklande och auktoritäre fadern framkallade skuldkänslorna, för fadersupproret och för Eriks och moderns gemensamma befrielsekamp. Det är en styv och med rätta prisbelönad prestation!” [HW, UNT 26/4 1986]
NB