Zappa
Regi: Bille August.
Manus: Bille August & Bjarne Reuter efter Reuters roman med samma namn.
Foto: Jan Weincke.
Ljud: Niels Bokkenheuser & Erik Bjergfeldt.
Klipp: Tomas Gislason.
Scenografi: Kirsten Koch.
Kostym: Gitte Kolvig & Françoise Nicolet.
Produktion: Per Holst Filmproduktion & DR-FI, Danmark 1982/83.
Roller: Adam Tønsberg (Bjørn), Morten Hoff (Mulle), Peter Reichhardt (Sten), Lone Lindorff (Bjørns mor), Arne Hansen (Bjørns far), Thomas Nielsen (Henning, Bjørns lillebror), Solbjørg Højfeldt (Stens mor), Bent Raahauge (Stens far), Inga Bjerre Bloch (Mulles mor), Jens Okking (Mulles far), Elga Olga (Bjørns mormor), Willy Jacobsen (Björns morfar), Rikke Bondo (Kirsten), Mette Knudsen (Sisse), Michael Schomacker (Asger), Jonas Elmer (Folke), Søren Frølund (Kålormen, skolläraren).
Svensk premiär:
Längd: 103 minuter.
Det är sextiotal. I en förort till Köpenhamn växer tre pojkar upp, överklass, medelklass och arbetarklass förenade i den nya jämlikheten. Det stora välståndets tid står för dörren, den materiella välfärden stiger i en takt som aldrig förr. Men mellan de tre finns dolda spänningar och tidens bruka att ersätta kärlek med konsumtion får spänningarna att stegras till de närmar sig bristningsgränsen…
Recensenterna skrev:
”[Filmen avbildar] den skenbart ljusa tillvaro i vilken obetydliga skuggor kan falla in och växa för att till slut stjälpa balansen mellan det idylliska och det skrämmande. Inte för att det skulle finnas en ondska i sig. Men för att obetänksamheter sammantagna får tyngden av något ont. [Mario Grut, AB 25/2 1984]
”De har alltid varit långt framme i Danmark; det är norra Europas San Francisco. Ibsen åkte dit när han inte kunde få sina pjäser uppsatta i Norge, och vi vet ju alla att ”Ett dockhus” var början till slutet, inte sant, gubbar? Zappa är en brysk tillrättavisning av Nora och de familjeband hon började lösa upp. ’Klockan är tio,’ säger filmen. ’Vet du var dina barn är? Jo, de är i helvetet! Och de kommer för att hämta dig!’” [David Edelstein, Village Voice, 22/5 1984]
”Man skulle kunna kalla filmen ett stycke tät samhällsväv, där ränningarna när det gäller pojktrion — f ö alldeles ypperligt spelad — heter våld, dominans, identitet och vänskap. Samtidigt som Bille August är konkret och med hjälp av Jan WEinckes lysande foto skapar miljökänsla och atmosfär ger han hela filmen en samhällskritisk dimension och symboliska undertoner. Det är styvt gjort, och det omväxlande tempot och en koncis klippning bidrar till att filmen känns både effektiv och mycket meningsfull.” [HW, UNT 19/2 1985]
NB